a wannabe fashion show

Ögonorgasm! Ett ord som så väl beskriver min känsla för en dryg timmes underhållning på SVT ikväll. För fjärde helgen i rad stavar jag min lördagskväll halvsocialt umgänge utan alkohol. Alltså; melodifestival.

Rakt på sak för att inte ta slut på festivalinfo’s lagringskapacitet,

Niklas Strömstedt. Det enda onda jag har att säga här är att hans låt, liksom 80 % av årets bidrag, är så fruktansvärt tråkig. Sedan undrar jag om det var något fel på mixern, eller om han verkligen har så klen röst.

Calaisa. Mycket intressant bidrag enligt mig. Och för att göra en avvikare (surprise!) blev jag riktigt avundsjuk på deras kläder. Jag skulle utan problem kunna göra något kriminellt för att få tag på deras dressar, samtliga fyra. I vilket fall så ser tjejerna bra ut, de sjunger vackert och låten var på engelska… det fanns liksom inte så mycket att peta på. Möjligtvis att de spelade över framför kameran. Men jag tror inte på deras låt. Inte i sammanhanget. Det är bara en känsla.

Daniel Mitsogiannis. Jag har en stark undran om killen kan sjunga egentligen. Det var väldigt svajigt, men långt, långt där inne är det ändå något (förutom hans utseende, usch, jag måste sluta lyssna med ögonen!) som fångar mig. Eftersom jag endast sett honom en gång vågar jag dock inte skylla på dagsformen. Charmen är det dock inget fel på och killen ler tills han håller på att explodera.  

Jag som i hela mitt melodifestivalliv har hatat Linda Bengtzing. Efter en total makeover, både fysiskt och mentalt, står plötsligt årets pop-drottning på scen. Hon har förövrigt också en dress jag skulle kunna döda för. Till och med låten är godtagbar, och jag blir för en gångs skull inte förbannad när hon går vidare till final.

Några som däremot inte lever upp till mina förväntningar, snarare krossar mina trogna minnen, är Nordman. Snälla lilla Håkan, din röst håller inte. Det bär på bristningsgränsen hela vägen, och både ord och melodi tar ordentligt med stryk. Jag älskar er. Men jag hatar er också för att ni inte inser era begränsningar. Det är inte okej att gå upp i TV och krossa mina ideal. Nix.

Linda är årets pop-drottning, och Sibel är årets pop-prinsessa. Det här är en tjej jag flaggar för. Rösten, utstrålningen, engagemanget. Det är nästan så att jag skulle vilja kalla henne komplett. Låten var absolut bra, kanske till och med helt rätt. Hon håller balladen vid liv, något som mycket få lyckats med i år. Tredje kvinnliga bidraget, och tredje kollektionen kläder jag vill åt!

Fronda. Jag har aldrig gillat Fronda. Visserligen har jag aldrig gillat mainstream partymusik, så antagligen ligger där en förklaring i det. Men inte fan visste jag att han var så vacker. Fronda alltså. Låten är knappast bra, men inte urusel heller. Något jag la märke till var trummisens engagemang. Och hans heta tatueringar.

Sist ut är Charlotte the Winner Perrelli. Ni är antagligen trötta på mig nu, men hon har a killers dress. Låten är acceptabel, kanske till och med bra. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag har ju åtminstone en chans till på mig att avgöra det.

Eftersom melodifestivalen har ryckt upp sig och bestämt sig för att krossa den gamla sägnen om fula scenkläder, så tycker jag således också att jag har full rätt att uttrycka hur vackra kläder och människor har blivit. Det har jag också gjort. Angående musiken tycker jag att det är synd att de ska spara på krutet till sist, vore trevligare med en jämnare spridning.