Accelerator the big one 2006 - Stockholm 6/7

Accelerator the big one är storstadsfestivalen med sommarens kanske mest intressanta lineup. Efter att ha huserat i Malmö och Göteborg tidigare i veckan var det nu dags för den stora avslutningen i Stockholm. När jag kommer dit klockan 17 har ett stort antal entusiastiska människor begett sig till Munchenbryggeriet. I den heta solen på utescenen sitter de två sextonåriga tvillingarna Miriam och Johanna som utgör bandet Taxi taxi och framför vacker popmusik. Deras röster imponerar och att dom bara är sexton år gamla märks inte. Det här är två tjejer med stor potential att visa pop-Sverige vilka dom är.

Först ut på den stora scenen var det hypade amerikanska indiebandet Spinto band. I början var det var ganska lite folk men det fylldes snabbt på och det bildades en inhägnad längst fram där ingen vågade stå. Detta är ett fenomen som jag märkt ofta dyker upp när mindre band spelar. Vad är det som är så läskigt med att stå längst fram när det är få i publiken egentligen? Jag menar man ser ju helt klart bäst och så blir det roligare för bandet att spela ju närmre publiken står. Är det möjligtvis för att man är rädd att framstås som någon sorts "stalker" på Acceleratorfestivalen som trots allt lockar en lite mognare publik? Tillslut tog någon i alla fall initiativet och spräckte barrikaden och då fyllde alla övriga på. Spinto bands energi spred sig snabbt till publiken och dom öste på till max. Musiken är inget märkvärdigt, det låter som taget direkt från indiens hemliga regelbok. Men deras fart och fläkt uppe på scenen satte färg och gav musiken liv. Om man slår upp indie i en ordbok borde Spinto band komma upp.

Jag satt kvar inne vid stora scenen för en timme senare var det dags för Regina Spektor. Som var den största anledningen till att jag inte kunde missa årets Acceleratorfestival. Det som grämer mig lite är att jag missade Josephine Foster som spelade samtidigt ute. Regina kom in och soundcheckade medan jag och några andra satt förväntansfulla och väntade. Hon hälsade och log mot oss samtidigt som hon inte verkade helt bekväm med att soundchecka inför ett gäng hängivna fans. Men efter att ha testat pianot, trummat på stolen och dragit av gitarrintrot till låten That time var soundchecket klart. En stund senare bjöds Stockholm på drygt en timmes lång och varierad spelning. Vackra pianokomp varvades med trumning på stolen, säregna ljudeffekter med munnen och en röst som fyllde hela Accelerator med kärlek. Att se Regina Spektor live är lite som att gå på teater eller en musikal. Hon framför låtarna med en enorm inlevelse och man lever sig verkligen in i musiken. Jag hade räknat med att hon mest bara skulle spela låtar för att "promota" nya skivan Begin to hope. Men hon blandade friskt mellan gammalt och nytt. Man fick bland annat höra låtar som Fidelity, That time, baby jesus, Poor little rich boy, US, Samson samt en underbar avslutning med låten The ghost of coporate future från skivan Soviet Kitsch. Regina Spektor levde verkligen upp till mina höga förväntningar. Efter konserten var jag så uppspelt att jag hade kunnat åkt hem och tyckt att det var värt 550 kronor bara för den konserten.         

Men jag höll mig kvar och begav mig ut för att se det amerikanska countryinspirerade folkpopbandet The essex green. Bandet består av två kvinnor och tre män som kompletterar varandra mycket bra och skapar ett svängigt sound. På scenen stod det en Shout out louds tygpåse som jag funderade lite över. För jag hade sett sångaren Adam i Shout out louds inne på festivalen. Det hela klarnade när dom tillägnade en låt till Adam och låten därpå till hela Shout out louds för att inte lämna någon utanför. The essex green var väldigt glada över att spela i Sverige och deras sanna glädje spred sig till publiken. Jag hade gärna velat höra Lazy may som var den första låten jag hörde med The essex green. Men man kan inte få allt så jag fick nöja mig med en lyckad konsert.

Nu var det dags för något som enligt mig kom att bli festivalens stora överraskning. Jag begav mig upp till Mälarsalen på sjunde våningen, med en utsikt utan dess like. Det var den sextio årige folksångaren Vashti Bunyans tur att framföra sin musik. Vashti Bunyan hade kunnat bli hur stor som helst under 60-talet men på något konstigt sätt nådde inte musiken ut. Att se henne nu var som att öppna en fyrtio år gammal skattkista fylld med vacker och orörd musik. Hon entrade scenen lite blygsamt och presenterade varje låt innan hon spelade dom. Med sig hade Vashti ett band som bestod av en cello, en gitarr, ett piano samt en fiol. Det höjde musikens innebörd och alla instrumenten bidrog till en harmonisk och vacker stämning i den nedsläckta salen. Vashti såg väldigt ungdomlig ut och hennes röst är fortfarande bländande vacker. En kille i publiken gav henne ständiga komplimanger som till exempel "we love you", "you’re still young" och liknande efter varje låt och man såg hur hon rodnade. Att hon är sextio år gammal finns inte på världskartan. Hon hade nog inte förväntat sig ett sådant välkommande och uppskattning av låtarna såhär ett tiotal år senare med en helt ny publik. Flera av låtarna som hon spelade skrev hon redan 1967 och de flesta handlade om kärlek och brustna hjärtan. När Vashti och bandet klev av vägrade publiken lämna Mälarsalen utan ett extranummer. När hon kom tillbaka sa hon att dom inte hade repat in något extranummer så dom spelade låten Diamond days en gång till. Jag lämnade Mälarsalen med den där härliga känslan som man fylls av när man upptäckt något nytt. Bedårande vackert är ord som sammanfattar Vashti Bunyans framträdande. Om du vill upptäcka något nytt rekommenderar jag verkligen hennes skiva Just another diamond day.

Sista bandet jag såg innan det var dags att åka hem var Arctic Monkeys. Nu skulle det bli drag inne på stora scenen och en fartfylld avslutning. Ljudet var mäktigt och det var svårt att inte röra på fötterna när Sheffieldpojkarna började spela. Tyvärr började tröttheten styra mer och mer över mig och jag hade svårt att koncentrera mig på musiken. Men höll mig ändå vaken under hela konserten som överlag var bra. En härlig avslutning på en mycket lyckad festival. Nu kunde jag åka hem och sova gott och drömma om nästa års Acceleratorfestival.