Är 2018 bästa året hittills för Sweden Rock?

Sweden Rock är livets bästa festival, så är det bara. Därför gör det förstås fortfarande ont att festivalen uteblev förra året och nu även under 2021, även om det inte var direkt oväntat. Tiden utan festivalen har fått mig att grubbla på vilket år som den hittills bjudit på allra bäst line up. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag bara fram till ett svar: 2018.

Den första anledningen att 2018 är det bästa året hittills är alla de svenska akter som radades upp. När andra listar svensk musik genom åren är det inte mycket hårdrock som lyfts fram, vilket är märkligt. Sverige har producerat några av genrens finaste akter. När det kom till Sweden Rock 2018 fick vi se flera storheter, som Wilmer X, Graveyard och Backyard Babies. Det fanns även utrymme för spännande mindre akter som Hedda Hatar.

Så många hjältar

Hur som helst är den allra största anledningen att jag håller 2018 som det bästa året hittills för Sweden Rock mängden ikoner som ställde upp. Jag talar framförallt förstås om Ozzy, Judas Priest och Iron Maiden. Ja, här fick man minsann bocka av rockhjältar från sin bucket list.

Spelningen med Ozzy var ganska väntad. Birmingham-sonen är skön och stakar sig fram på scenen. Hans energi var sammanfattningsvis piggare än jag hade kunnat föreställa mig, vilket var otroligt kul att se. Men det är dags för honom att byta leadgitarrist. Zakk Wylde är… tråkig. Långa melodifattiga solon där han bara vill visa hur snabbt han kan shredda. Inte min grej. Hur som helst var det oavsett trista musikaliska stycken magiskt att få se Ozzy i högsta person.

När det kommer till Judas Priest så är de mina stora idoler bland gamla rockprofiler. Det blir ju bara inte större än Painkiller, och att få se Robert Halford framföra den i sin rock bland eld och lågor på scenen var bland det absolut största jag upplevt. Sången håller fortfarande en oerhört stark nivå.

Men bäst på hela festivalen var faktiskt Iron Maiden. De är inte ett band jag håller särskilt varmt om hjärtat, även om det såklart skulle bli kul att få se dem. Men vilken spelning det var. En energi som nästan blåste publiken tillbaka till campingen. Jag hade heller inte förstått att de skulle ha sådana scenföreställningar. Det var nästan som teater, med byten av scenmiljöer, kostymer och rekvisita. Bruce Dickinson kan mycket väl vara tidernas främsta frontman, för aldrig har någon slitit så hårt – och levererat?

Sweden Rock 2018 hade många highlights, där en nostalgisk musiknörd som jag själv fick se stora hjältar. Andra giganter man fick se var såklart Yes och Slade. All ära till Sweden Rock 2022 med Guns n’ Roses, men jag har svårt att se det toppa 2018.