Bullet for My Valentine, Tyrol

Varken Matthew eller Bullet for My Valentine förtjänar sin publik för kvällen.

Insläpp 17.30, förbandet går på scen så pass sent som 20.15. Det är skandal av Tyrol att man låter fjortonåringar olidligt få vänta i nästan tre timmar på att festen ens ska ta sin början. Man hinner ju somna lagom till att konserten ska inledas. Det är inte första gången Tyrol gör detta misstag heller, det har varit en olycklig upprepning under flertalet gånger.

När så Still Remains kliver upp på scen är publiken redan klart irriterade. Den mesta av ilskan lyckas dock bandet avreagera genom sina låtar. Det bjuds på tunga riffs blandat med sköna synthslingor som levereras med klarsång och growl. När bandet även uppvisar sympati för sin publik, genom att berätta att vi är enastående som orkat vänta i hela tre timmar på dem och de nästkommande stjärnorna, börjar publiken svänga loss allt mer. Tacka dem för det, efter tre timmars ståkissande känns det befriande att flyga in i musikens värld. Flygs gör det även bokstavligen då det är fullt ös i mush-piten. Det är precis ett sådant band som en publik behöver efter en jättemiss av en konsertlokal. Still Remains räddade helt klart Tyrols rykte denna kväll.

Efter ett sådant starkt förband som Still Remains har faktiskt ett så pass meriterat band som Bullet for My Valentine problem att överträffa sina kollegor. De inleder bara halvdant med två spår från den nya plattan, där just titelspåret Scream Aim Fire utmärker sig klart mest med dess sköna skrikpartier från ”Jay” kontrat med sång av frontmannen Matthew Tuck. Sedan följer några starkare nummer från The Poison albumet, som nu måste räknas till det gamla, och nu även förgångna, Bullet for My Valentine. För visst är det uppenbart att bandet försöker tråckla sig ur sin skrikmusik som inte är alltför högt värderat inom musikkretsar. Matthew låter nu lite som sin namne Matthew i Trivium när han sjunger, faktiskt är det så att de båda två genomgått nästan likartade förändringar i sina två band. Bullet for My Valentine låter i övrigt rent musikaliskt nästan identiskt med tidigare, men genom att ta bort stora delar av skrikpartierna ändras själva utsidan av bandet. Utsidan känns nu polerad och trist och inte alls lika fräck och frän som tidigare.

Låtarna från det The Poison albumet står sig även bättre live än låtarna från Scream Aim Fire albumet. Visst finns det ljuspunkter i och med de mer stillsamma låtarna, som Say Goodnight och Hearts Bust into Fire, där Matthew även bevisar att han har en duglig sångröst. Annars har han problem med att få rösten att hålla konserten igenom efter hans tidigare röstoperation, åtminstone får man känslan utav det. Kanske är det så att han inte kan bättre?

Att ”Jay” har en speciell ton när han skriker visste vi sedan tidigare, men denna ton blir i längden alldeles för enformig och tråkig att lyssna på live. Det är som att han har vuxit fast i rollen som rebellisk tonåring som argt skriker på sin mamma. På scen övertygar inte något sådant. Annars är det inga större fel på låtvalen då vi bjuds på de bästa lugna spåren från Scream Aim Fire vilket får publiken att stämma in i full allsång. Desto mer allsång följer dock under de mer hårda spåren från The Poison där texterna sitter som klistrade hos stora delar av publiken. Det är faktiskt mer en regel än ett undantag att publiken överröstar Matthews sång.

Bästa spåret för dagen kan vara Say Goodnight, även om jag personligen är väldigt svag för The End (som förvånande nog inte är sista nummer för kvällen), där ”Padge” på gitarr får glänsa ytterligare med sina kunskaper. En kunskap som han behärskar alldeles utmärkt för kvällen, vilket även gör honom till den näst starkaste personen på Tyrol. Starkast för kvällen är självklart publiken som visar stor kärlek till sitt band trots att de inte är på topp. Att de dessutom har orken att från sovande läge gå över till att fullständigt rasera hela lokalen är förstummande. Det är storartat och kul att se. Vem var det egentligen som sa att det inte finns några hängivna fans nu för tiden?