David besegrade Goliath på Hultsfred 2007

Det var väl ändå en hyfsad lineup de fick ihop, arrangörerna av Hultsfredfestivalen 2007. Men lite besviken är jag hemkommen med sämre upplevelser från de stora dragnamnens uppträdanden. Desto bättre med positiva upplevelser från de band som hamnat lite längre ned i festivalens artistlista.

Ozzy Osbourne var troligtvis den artist som fick flest att maka sig ur tältet och bege sig bort till Hawaii-scenen. Och visst skriks och röjs den en del, men det känns mest som en replik på Ozzys förflutna. Showen är inövad med försök till skräckinjagande skratt, vattenspruta och "I caan´t fuckin here you!" efter varje låt. Det blir sömnigt och monotont. Mitt i allt tar Ozzy en paus och låter sin gitarrist köra gitarronani i knappa 10 minuter. Vi har tröttnat och redan ställt oss i kön till nedlåtande recensenter; det låter för jävligt, Ozzy...

50 cent gör ungefär det som förväntas. Lite svordomar och lite muskelvisning i bar överkropp. Så mycket mer blir det inte. Jo, förresten han avslutar med att säga att han skiter i om festivalarrangören tänker bötfälla honom för att gå över tiden - han är ju trots allt rik. Oroa dig inte, gosse. 45 minuter är knappast att dra över tiden när du fått lov att spela i minst en timme...

Pet Shop Boys känns förgånget. Hela intrycket med scendekor och neonfärger. Känns som en uppspelning av en samlingsskiva som jag kan köpa vart som helst, med tillägget av två pappfigurer som jag döpt till Neil Tennant och Chris Lowe...

Nej, de starka upplevelserna stod främst de nordiska banden för. The Ark vet vad show innebär och slår sällan på den lilla trumman. Ola Salo är en entertainer, schlagerfestival eller inte, och framträdandet lockar både till glädje och allsång. Mellansnacket är genomtänkt och fyndigt, samtidigt som de välplanerade dansstegen varvas med improvisation.

Salem Al Fakir är sprallig och entusiastisk. Hans glädje smittar av sig till publiken. Troligtvis är det tältduken ovanför Atlantis-scenen som luras, men jublen är högre än på många av de andra konserterna. Att han sedan är en riktigt duktig kompositör i sällskap av duktiga musiker, det är bara en bonus.

Turbonegro får publiken att både röja och skratta. Hank von Helvete är kanske ingenting för den pryde, men nog roas större delar av publiken av hans egenartade uttalanden mellan låtarna. Musiken kanske egentligen inte faller mig i smaken, men det gör ingenting för resten känns så förbannat fyndigt.

Annat minnesvärt är konstnärskonstiga Laleh, tungröjmonstret Korn och kanske egentligen lite för berusade Amy Winehouse.

Slutsummerat: Ännu en gång har David besegrat Goliath...