Den svettiga svenska siestan

Snart är det dags för S!esta-festivalen! En två dagar lång senvårsiesta, men en ovanligt ösig sådan. Begreppet siesta har fått en helt ny innebörd för svenska folket! Nu är det inte dags att krypa ner i sängen när siestan kommer - här är det studs i publikhav som gäller.

Jag minns att faktiskt ha upplevt riktiga siestas, i länder där man fortfarande stänger in sig mitt på dagen och vilar upp sig i skydd från den stekheta värmen. Det känns så märkligt för en europé att uppleva detta fenomen första gången. Man står mitt i en stad som sprudlar av liv, musik, rusningstrafik och människoströmmar ner mot stränderna, en fartstrecksvärld som inte skulle stanna för rödljus (om det hade synts i solljuset). Och så är det som om luften plötsligt håller andan: inom loppet av ungefär en halvtimme har hela omgivningen tömts på liv och dammet blåser tyst längs de asfaltspruckna gatorna. Vad hände? Folk gav vika för värmen och det tungt svettiga arbetet.
Men inte i sommar. Då ska vi rocka loss på S!esta medan världen vilar, visst?

Min latinlärare lärde oss om romersk vardag någon mörk morgon förra hösten och nämnde plötsligt att "ja, romarna, de tog lite siesta de också". Efter en följdfråga av klassen började hon förklara, i sin egenskap av berättarsugen, traditionell latinfröken, att siestan egentligen kommer från det gamla Rom. "Ja", sa hon med väsande spänning i rösten, "siesta kommer egentligen för ordet för sjätte, som är en förkortning av uttrycket sjätte timmen" (ungefär här höjde hon på ögonbrynen för att höja intresset). "Romarna steg i genomsnitt upp vid sex på morgonen, och behövde vila efter ungefär halva dagen - det vill säga vid lunchtid. Det blev en vilopaus vid sjätte timmen - och där har ni nutidens siesta." Intresserat nickade huvuden i klassrummet och vår latinlärare log triumferande. "Det ni.. det ni. Det visste ni inte!"


Egentligen är det ett märkligt val av festivalnamn, med tanke på vad tillställningen kommer att innebära. Med flera stora artistnamn som Mew, Dia Psalma, allas våran gamle rytmgungande skägg-Peps och comeback-hjältarna i The Sounds kommer Hässleholm att implodera av publikhoppande musikdyrkare på gräsmattor. Det hade varit passande om det gått till på så vis, att publiken samlats på Siesta-området och mötts av Peps på scen, passionerat sägande: "ja, då tar vi vår siesta då." Kort därpå hade festivalområdets marker täckts av vilande festivalmänniskor. DET hade varit en Siesta.

Men så vill vi inte ha det. Så vi vänder på första i-et - S!esta - och genast blir det fart och fläkt i Sverige som en total missuppfattning av siestan. Underbart! Vi hoppar och dansar hellre. Kanske borde man anordna en S!esta-festival nere i Italien, så att de som fortfarande har myror i benen när världen börjar domna bort runt lunchtid kan få utlopp för sina energiförråd. Mitt i S!estan dundrar alltså en festival igång, med extra runtgående vattenförsäljning. Det hade varit...intressant.


Alltså är det lite komiskt och ironiskt med ett namn som S!esta på en festival. Kanske borde jag återvända till min latinlärarinna efter nästa latinprov... Böja mig fram över katedern, höja på ögonbrynen och säga: "Visste du att ordet siesta i Sverige betyder festivalmedbramusik? Det du... det du. Det visste du inte!" och därefter le triumfernade.

Det hade varit något. Jag längtar redan efter min siesta.