detta är en musikblogg, aight?

Och melodifestivalen handlar ju om musik. Eller, allt är ju relativt. Varje år späds det ut mer och mer med wannabe-komik, för att maximera intäkter och mediapublicitet. 

Åtta bidrag á 3 minuter. Här kommer min kritik:

För er som missade den första deltävlingen och i och med det även årets första bidrag Line of Fire, ja ni missade verkligen något! Inte för att det är första året artisterna gör allt för att överaska och göra oförglömliga shower. Men det här bidraget skulle ledningen varken behöva se eller höra innan de bestämde sig. Det räcker med att titta på artistlistan. Ni fattar vad jag menar, kombinationen E-type och The Poodles är så sjukt oväntad och udda att det bara blir rätt. Sedan är jag ju lite svag för långhåriga glambögar med ska erkännas.

Redan som nummer två placerades årets jävla skämt på scen. Gruppen heter Face-84 och redan där höll jag på att få kväljningar. In på scen träder fyra flickor som definitivt är äldre än vad de tror, och när låttiteln presenteras så brister det definitivt; Alla gamla x. Det är inte ens underhållande längre, jag var tvungen att stänga av ljudet och gå ifrån TV:n. Blonda brudar, kortkort och babyröster, med en patetisk låttext. Jag tror de till och med tar priset av Lena PH - och då är det illa!

Dags för melodi nummer tre: Déjà vu. Framförd av Velvet och ignorerad av svenska folket. Rätta ordet är väl medelmåtta. Inte pinsam, inte bra, inte någonting.

Så kom Brandur in på scen. En helt ny kille för mig och my lord vad jag tyckte synd om honom. Kläderna var någon fin kombination av förra årets moder och mammas och pappas pikar. Men, det är ju låten som ska sättas i fokus, och Lullaby framfördes fint och försiktigt av en kille med finfin röst. Alldels för osynlig att ta tillräckligt med röster föll han in på en solklar sjätteplats.

Till nackdel för Brandur skickas en kladdig smörklicks-kille in direkt på scen direkt efter. Michael Michailoff gör allt för att fastna på kameralinsen och mor min ber mig ringa och fria (faktiskt, men hon brukar göra det lite då och då). Låten hette That´s Love och än en gång säger titeln i princip allt. Att svenska folket inte gav honom några röster känns varmt i hjärtat. Det betyder att Darin-stuket har passerat bästföredatum, och det känns tryggt.

Thank You hette kvällens sjätte bidrag som framfördes av 15-åriga Amy Diamond. Här har jag absolut ingen åsikt. Amy är Amy och det är helt okej för mig om ni röstar på små popflickor. Låten var svängig och artistnamnet är redan etablerat, finalplatsen var ganska enkel att räkna ut.

Näst sist ut var Suzzie Tapper, som jag hade fått för mig var någon helt annan. Rösten var, ursäkta mig, bedårande. Skulle passa otroligt bra som gäst på en Thåström-platta, men tråkiga människor ska inte visa sig i TV. Visst finns mirakel fångade min uppmärksamhet, medan andra delar av texten var mindre poetisk om man säger så.

Grand finale! Christer Sjögren stiger in på scen och visar upp sitt dansband. Underhållning! Helt fel plats, och helt fel tillfälle gav otroligt mycket röster och bidraget är nu klart för final. Bidraget skulle nog klara sig bra i ESC. Och då syftar jag väldigt lite på den fjäskande texten i I Love Europe (som i och för sig säkert skulle dra lite från Frankrike, Italien), utan mer på att detta skulle passa både Finland och öststaterna så fint. Norge och Danmark röster ju alltid på oss bara för att vi är Sverige och därmed vore vinsten i hamn. Nu hoppas jag absolut inte att det blir så, men det känns som det är dags för en vinst.

Nytt inslag för i år var Kristian Luuk vs. artisterna, kreativt måste jag säga. Det kan inte var lätt att komma på något nytt i TV-branschen. Och du, Björnen, jag tycker nog jävligt mycket om dig.

Hädan efter blir det alltså minst ett blogginlägg per vecka, fram till att årets vinnare är korad.