Dia Psalma på Debaser Slussen 080319

Dia Psalma. Alla som har haft ett finger med i den svenska (trall-)punk rock-scenen de senaste 10-15 åren vet vilka de är. Själv upptäckte jag dem när jag var fjorton och då med albumet Gryningstid och singeln "Hon får". Sen var det kört. Jag har lyssnat på Dia Psalma mer eller mindre sen dess. Det var en tråkig dag när jag fick höra att de skulle lägga ner, back in 1997. Så därför var det jäkligt roligt att nästan 10 år senare höra att de börjat repa igen! Jag hade dock inte tillfälle att se dem förrän på Das Boot 2007, och i onsdag på Debaser.

Jag träffar Dia Psalma i logen backstage på Debaser Slussen för att ta lite bilder, de sitter i ett par skinnsoffor och ser smått förvirrade ut. Jag frågar hur läget är, och vad de har gjort i dag. -Åkt tåg, får jag till svar. Åkt tåg och fikat! Soundcheckat har de visst hunnit med också. Vi småpratar lite medans jag fixar med min kamera och testar vinklar i rummet som inte har en enda rak vinkel någonstans. Jag säger att de har hamnat på en av de bästa scenerna i Stockholm, de håller med och svarar att de ser fram emot att spela här, det är många som hellre vill spela på Debaser Slussen än på Medis för att man det är litet, trångt och varmt, men framförallt för att publikkontakten och stämningen är svår att slå. Man har bokstavligen publiken i ansiktet.

Bandet småbråkar lite på skoj när de sätter sig till rätta i soffan. En gammal punklåt som jag tror är Ebba Grön går på ute i klubben, och de säger att sånt här gillar vi, ja det gör vi! De är fantastiskt enkla att prata med, och stämningen i logen är skönt avslappnad. Jag tar ett par kort på killarna, önskar lycka till och traskar ut till baren. Förbandet The Open Up and Bleeds kör sin grej, och folk börjar strömma till. Det känns bra, och jag har ganska höga förhoppningar. En snubbe jag pratar med i baren har varit på alla deras spelningar i Stockholm sen 1992. En annan tjej har lyssnat på Dia Psalma sen hon var 11 år, första låten hon hörde var Höstmåne och sen föll hon som en fura i skogen och varit ett troget fan sen dess. Dock har hon aldrig sett dem live, så den här kvällen var något hon sett fram emot väldigt mycket.

Publiken som hittat till Debaser ikväll öser på i låtarna, och jag som står längst fram vid scenkanten blir omskuffad ordentligt från båda hållen av folk som dansar och rockar järnet till Dia Psalma. Det ropas låtönskningar och lyckönskningar och bandet svarar lite svårtolkat i stil med att det får väl bli nygammalt då! När Balladen om lilla Elsa går på är det nog ingen som står still, och jag ser hur bandet lyser. De ser glada ut, och det är roligt, riktigt roligt. Men det är nåt som saknas. Jag vet inte vad, men nånting. Lite besviken över att jag inte kan sätta full pott, pratar jag med en kollega i branchen och han säger samma sak. Vi kommer fram till att det är inte tio år sen. Det är här och nu. Och det är annorlunda, på flera plan. Men på det hela taget är det en väldigt bra konsert, och jag inser när jag sitter på tunnelbanan att det är nog mig som det är fel på. Inte bandet.

Bilder från konserten hittas här.