Döda poeter

Att bli mer känd som död konstnär eller poet är en uppfattning som uttrycks  då och då. På någotvis så fascineras vi mer av alster som sprungit ur själar som inte längre existerar. Ofta har deras liv runnit ut i förtid genom antingen självmord, överdoser eller mord.

Ikonerna finns och är många; James Dean, Elliot Smith, Charles Bukowski (som iaf jag upptäckte efter hans död), John Lennon (som iofs var känd innan han dog men som fortfarande ses som en ikon och har idoliserats), Kurt Cobain, Janis Joplin, George Harrison (som hela sin livstid stod i skuggan av Lennon/McCartney) mfl. Vi skapar oss uppfattningar om den kreativa personen som är idealiserade och säkerligen mäkta överskattade. Men varför?

Är det en följd av människans strävan efter perfektion som medför att vi attraheras av något först när man inte kan bli besviken på det i efterhand? En död poets röst har tystnat och kan inte förneka eller kommentera bilden av honom/henne som presenteras, allt är upp till efterlevande att tycka, tolka och analysera.

Behöver vi större tidsperspektiv för att se storheten i poeten, något som vi inte är kapabla till med samtida konstnärer?

Är det våra minnen som sviktar och bara vill komma ihåg de goda tingen? Stämmer det då isf överens med vår inställning i övrigt, är vi verkligen benägna att se det bästa hos alla? Eller varför framkallar just döden denna reaktion?

Ser poeten/konstnären/författaren sin omgivning klarare än "massan", och skrämmer omgivningen då man är skräckslagen att bli genomskådad och dömd?

Finns det en större självinsikt hos poeter som gör dem farliga att tas med levande? Eller är det deras brist på denna som gör att de kan uttrycka sig och därför ovetandes kan utmana normen och skrämma sin omgivning? Skulle man då på ett omedvetet plan förneka dessa till dess man vet hur stor "skada" de skulle komma att åstadkomma?

I själva verket kanske det rör sig om ren avundsjuka, man vill inte erkänna någon som gör något bättre, smartare eller vackrare än en själv. En död poet är inte så mycket att vara avundsjuk på då han/hon faktiskt inte lever.

Varifrån har denna mentalitet kommit? Och finns den verkligen i praktiken? Vad hade egentligen hänt om Lennon inte sjkutits? Hade Beatles namn figurerat så frekvent fortfarande?