En hyllning till blandbanden och blandskivorna

Jag fick mitt första blandband för cirka 5 år sedan, eller egentligen inte jag, min bror fick ett blandband av vår kusin (som för övrigt har väldigt bra musiksmak) det hette färdmusik och var fullt av låtar med the smiths, van morrisson, håkan hellström, winnerbäck, kent, belle & sebastian, kristoffer åström m.m, jag lyssnade på det och passade på att spela av det och gjorde ett snyggt fordral till det när jag praoade på en reklambyrå i 8:an. Jag lyssnade på det hur mycket som helst och det är fortfarande det bästa band jag äger. Blandbandet hade fått en plats i mitt hjärta!

Nu i efterhand har jag tänkt att det kanske är många artister jag aldrig hade upptäckt om det inte varit för detta blandband och det vore ju synd. Kanske hade Kent som var mina stora tonårsidoler gått mig obemärkt förbi och jag hade blivit en sån som sa "Kent, jasså han, han är så tråkig" som om Kent bara vore en person, hallå?

Jag gjorde några egna blandband med mina favoritlåtar (dock enbart en låt av varje artist, en viktig tumregel vad gäller blandband) och när jag vill vara lite nostalgisk kan jag sätta på Alexis Olalala och glatt tralla med för att i nästa sekund byta sida och få höra Countryhouse med Blur, en smak av 90-talet i mina öron.

Sedan kom blandskivorna. Även om de inte var lika mysiga, så var de ju tekniskt sett bättre, eller ur lathetssynpunkt bättre. Man slapp få ont i pekfingret av att sitta och trycka på spol-knappen hela tiden och envist spola fram och tillbaka för att leta efter den rätta låten för just den stämningen, sen när man väl hittade låten hade stämningen som krävdes för den kanske redan försvunnit.

Blandskivorna ja, när jag fyllde 17 år och hade stor fest så var det enda jag önskade mig blandskivor (kan man tänka sig någon bättre present?) och jag tror jag fick 4-5 stycken iaf och för de blev jag jätteglad! Även om det inte var så mycket av sådan musik jag brukar lyssna på så var det kul med gamla nostalgiska låtar och framförallt så speglade de personen som gett bort den. Vill jag tänka på någon speciell person sätter jag på en skiva som den personen har satt ihop och vips så kommer jag så mycket närmre.

Jag har gjort flera upplagor av blandskivor själv där jag med stor möda och flera timmars sökande och funderande har valt ut låtar som betyder något speciellt för mig, som jag sedan har bytt med folk eller bara gett bort, alltid med ett väl genomarbetat omslag till. Jag sparar alltid ett exemplar själv, eftersom det är mina favoritlåtar så är det ju jättekul att ha senare och se vad man lyssnade på i olika perioder av livet.

Igår fick jag en blandskiva av en kompis, en försenad födelsedagspresent. Hon hade gjort ett jättefint omslag föreställandes ett par ben och en hand som satt och höll i en öl på gräset, inuti var det en bild på ett par converseskor, hur mycket mer sommar kan det bli? Skivan är jättebra och den har redan snurrat ett par varv, band som death cab for cutie och the slaves är jag nästan säker på att skulle gått mig obemärkt förbi om det inte vore för denna skiva. Och Ellioth Smith som alla indiekids pratar om som jag pinsamt nog inte hört förrän nu bara för att jag inte orkat anstränga mig för att få tag i nån låt och inte velat köpa en hel skiva med en artist jag inte har hört, fick jag nu plötsligt ett smakprov av han helt gratis, wonderful!

Blandband för dess charm. Blandskivor för dess briljanta funktion och idé- och inspirationsspruta och värme.

Länge leve dem!