Festivalpersonligheter (Vol 2)

Indiepoppojken med cheap-monday-byxorna på höften slänger upp sin väska på hatthyllan just som tåget lämnar perrongen. Han skippar ett spår på Ipod:en, drar med en van rörelse i snedluggen och undviker med möda de obekanta medresenärernas blickar. Innanför lurarna sjunger indiepoppojkens messias Morrissey om könlös kärlek, medan han fingrar på det nötta spelschemat han skrivit ut på pappas jobb. Gul markeringspenna över de band han vill se, röd markeringspenna över de band han måste se. Schemat liknar en spansk flagga.

Ett dygn senare ligger indiepoppojken och hånglar med en kemiskt blond flicka. Hans fingrar fastnar i hennes tuperade hår och ansiktet svärtas av snuddig kajal. Några hundra meter därifrån sjunger någon fyrtiotaggare How soon is now, men indiepoppojken är långt långt därifrån.

Hårdrockaren stannar volvon på parkeringen utanför festivalområdet. Tillsammans med sina fyra grabbar knäcker han en efterlängtad baklucke-ljummen Sofiero. Svarta tribel-tatueringar slingrar sig längs hans rödbrända armar, och den gamla piercingen i ögonbrynet har med åren börjat halka ner mot ögat. I bakluckan en ljudanläggning han byggt själv, och i växlaren snurrar en repig The number of the beast som han fick av sin storebror när han fyllde tolv. Femton kartor öl, en specialtillverkad stereo och ett bilbatteri håller dem långt borta från scenområdet under fyra hela dagar.

På hans tröja står med vita bokstäver "Singel" skrivet, men bakom hans fjuniga bröstkorg bultar hjärtat efter en flicka med förmåga till falsett och motorolja i blodet.