Festivalpersonligheter (Vol. 3)

Popflickan packar pärlhalsband och pin-prydda bandtröjor i väskan hon funnit på sin mormors vind. Rosa gummistövlar och matchande diadem trängs med anteckningsblock för impulsiva dikter som måste förevigas.

I väskan ligger blandband i prydliga rader. Omsorgsfullt har hon klippt och klistrat ihop omslagen, skrivit titlar med dymoapparat och anspelat på tidlösa popklassiker. Redan när vintermånaderna sög musten ur hennes livslust började hon fila på teman och låtföljder, övergångar och dragplåster. Låtar som folk känner igen och blir glada av varvas med låtar som folk imponeras av. Det är en konst och för en enda gångs skull kan hon kalla sig konstnär.

Bandaren är äldre än hon själv, och brukar dra åt sig några blickar när hon ensam vandrar upp och ner längs raderna av tält, mellan högarna av ölbrukar som förtärts och förkastats. Bakom solglasögon som CocaCola-bottnar döljer hon blygheten för en helg, och leker anonym Dj. Ingen stannar upp för att lyssna, ingen uppmärksammar att smithslåten slutar på samma sätt som Strip music-låten börjar. Ingen beundrar omslaget tillverkat av en tidning från samma år som Morrissey, Blixa och Eldrich föddes.

Men musiken vibrerar bandaren i hennes hand där hon går, och vibrationerna sätter takten på hennes hjärtslag, just som solen går ner över ett juniljummet Hultsfred.