grubblande rim

jag tänkte en sväng på det här med behovet att synas överallt, och framförallt den ständiga önskan om att finnas på människors läppar.

jag minns en pojke från sin tidigare tid, inte alls så naiv och okonstruktiv som just människor har en förmåga att bli i sina vuxna liv. jag minns en storebror som alltid fanns där, han hette och heter fortfarande Pär men min bild av honom nu är något som kan liknas vid en helt annan atmosfär, det handlar antagligen om att finnas till men när allt endast står still och inte minst tiden som är det viktigaste vi har. då kommer jag att tänka på min far som alltid varit en av det slaget som aldrig riktigt hann trots personens enda mål att verkligen kunna nå fram.

för alla vill vi väl i en tid som denna finnas till, synas och aldrig någonsin stå still. trots att vi vet att det är farligt, eftersom att det kan leda till något än mer allvarligt. nämligen att allt tynar bort, fan jag hatar att livet ska kännas som en sport, ett hundra meterslopp där endast vinnaren får finnas kvar och de resterande försvinna bort utan en minsta gnutta hopp.

så hur vore det egentligen om alla för en sekund stannade upp och istället för att titta ner tittade fram, mot det som är viktigt och det som inte känns som obetydligt damm?
jag vill kunna leva fullt ut, känna att existensen som jag bär är något som går att dela isär. till de människor som finns omkring mig och som faktiskt gör så att jag finns. för ett liv som mitt känns inget värt om jag måste döda någon annan för att känna "the good vibration in the air".