Harri mänty slutar i kent.

I mitten utav denna veckan fick jag reda på att Harri skulle sluta i Kent.
På ett sätt känns det skönt, det känns nästan som att dom har gjort sitt. vad finns det mer att toppa? de har redan varit bäst liksom.

men det är klart, 6 år utav hagnesta hill-dyrkande sätter sina spår och det är inte utan vemod som jag säger det.

Men när jag fick reda på att dom skulle släppa en ny skiva detta året så kände jag ingen riktig glädje, jag har inga förväntingar för dom skulle isåfall bli skyhöga och jag skulle säkerligen bara bli besviken.

Det är kanske därför jag inte riktigt sörjer som de flesta kentfan just nu säkert gör.

Jag vet också att detta inlägg skulle bli otroligt mycket mer sentimentalt om jag satte på frank eller beskyddaren nu.

För jag tror att vi alla vet innerst inne att Ett kent utan Harri blir som Spice Girls utan Geri Halliwell. klart att det aldrig kommer bli samma sak, dom kommer släppa en eller möjligtvis krysta ur sig en sista skiva i början av 2008 för att sedan lägga ner. Jocke Berg är troligtvis ganska grinig på Harri just nu, han som krashade låtskrivargudens karriär. han kanske får satsa på en helt ny karriär istället. (obs, ordvits)

men det skulle inte förvåna mig om han gjorde en ny skiva med sitt soloprojekt, mest för att desperat klamra sig fast vid gud-stämpeln och dyrkan han får mestadels utav, nuförtiden, 14 åriga flickor.

kanske gör han några duetter med någon hypad singer-songwriter-snygg-30-årig-svensk-brud-lala-svenska-svåra-texter för att sedan tala ut i hans hatobjekt aftonbladet, men fortfarande med värdighet nog att inte avslöja någon kuriosa om sitt privatliv, om att han tänker luta sig tillbaka och så kallat umgås med familjen. dvs, bortförklaring över dåliga försäljningssiffror.
antingen det eller så början han tillverka dansande kentdockor och påslakan och gå på kändisfester och bli fotad av en veckorevyn-reporter.

nu låter jag som en tvär och bitter liten man, vilket säkert var även en gnutta medvetet, men sanningen att säga försöker jag bara dölja min sorg över beskedet.
men förbanand är han nog, den där Joakim Berg.

och självklart kommer jag att ångra mig tusentals gånger angående mina åsikter om avhoppsgrejen för dom var ju faktiskt ganska bra,

han den dära kent.

(och ja, jag ville tatuera in perfekt-och-oförstörbar på min arm när jag gick i 8:an.)