Helt otroligt, Kent

Jag har väntat. Jag har väntat så jävla länge. Jag har väntat ända sedan jag var 13 år och "Vapen och ammunition" gick på repeat i min CD-spelare.
Därför hade Kent kunnat göra det hur jävla kasst som helst denna dag - jag hade varit nöjd ändå.
Och allt är inte perfekt. Alldeles för få av mina favoritlåtar spelas och aldrig har väl två timmar gått så fort - men ack så nöjd jag är ändå.
Nöjd över att äntligen, finally efter över fem år, fått se ett av mina favoritband live.
Varför det inte blivit av tidigare har jag inget bra svar på. Ibland har jag funderat på att boka konsertbiljett men det har inte blivit av. Typ "jag ser dom nästa gång istället, dom spelar ju jämt ändå."
Sedan när "Du och jag och döden" släpptes blev jag ganska besviken och lyssnade knappt på Kent alls under nästan två år.
Men sedan kom "Tillbaka till samtiden" och jag hänfördes återigen.
Lyssnade, lyssnade och lyssnade och älskade, älskade, älskade.

Hade jag sett den här konserten för några år sedan hade jag nog varit besviken.
Men nu är det alldeles för lång väntan under alldeles för lång tid för att jag ska kunna bli besviken.
Jag grät mig igenom hela konserten, jag var så jävla lycklig att jag inte ens kunde tänka, och när Kent kör favoritlåtar som "Dom andra" och "Ingenting" är lyckan fulländad.
Trots att jag saknade både "Sundance Kid", "Pärlor", "FF", "En timme en minut", "Columbus", "Min värld" och massa fler låtar ligger detta utan tvekan på topp-5 över bästa konserterna jag sett, någonsin.
Tack, Kent. Från och med nu ska jag gå på varenda jävla Kentkonsert mina pengar räcker till. (Dock inte Arvika eftersom det krockar med Roskilde.)

Betyg: 5/5, trots allt.
Bäst: Allt. Men mer specifikt, "Ingenting" var en höjdpunkt. Allt och ingenting, med andra ord. 
Sämst: 747, den är för lång. Det är däremot inte konserten. Två timmar till hade varit trevligt.