Hem med massa minnen i ryggsäcken

Man har med sig en groteskt tung väska. Fullproppad med kläder för alla väder. Stövlar, check. Flip-flops, check. Raggsockor, check. Någonstans har man tryckt ner sin biljett och pengar. Det fruktansvärt tunga tältet har man i näven. Har man tur har man till och med fått med sig en sovsäck. Man sliter och släpar på sina saker. Man sitter i bilar och på tåg under vad som känns som den längsta resan man kommer att göra under hela sitt liv. Det är lite som när man är ett litet barn och man undrar när man är framme var tredje minut. Det är nästan så det känns. Helt plötsligt står man där, utanför insläppet. Krampaktigt håller man i sin biljett och man går fram och säger på knagglig danska; "jeg vil ha programme på dansk". Släpar sig framåt och sträcker fram sin högerarm. Någon tjock, skäggig dansk man sätter på en armbandet, trycker ihop metallen och kontrollerar att armbandet sitter ordentligt fast. Genom ett trollslag är helt plötsligt den där tunga väskan på ryggen betydligt lättare. Resan man genomlidit är värt var enda en krona. Man är äntligen där, på Roskilde-festivalen, på platsen där minnen föds. Det är bara att samla dem och stoppa ner i alla fickor man har.
Jakten börjar efter den perfekta tältplatsen. Detta är ju lite beroende på när man har beslutat sig att resa. Desto senare desto jobbigare är det att finna en bra tältplats. Man hittar ett trevligt ställe och slår upp sitt tält. Man tar en öl och tittar, njuter och inandas festivalen. Dammet som svävar i kvällssolen. Runt omkring färgglada tält. Doften av urin, damm och öl. Doften och synen av festival!
Jag har varit på Roskilde-festivalen tre gånger. Varje gång har jag kommit hem med nya helt fantastiska minnen i min ryggsäck.
2002 var den första gången. Första gången jag överhuvudtaget beträdde en festival och första gången jag var på Roskilde. Jag minns hela festivalen väldigt tydligt. Framför allt eftersom jag inte drack så mycket. Minns till och med hur mycket jag drack, två Smirnoff ice samt en öl. Jag var ju bara 16 och ett halvt och det var inte tillåtet för mig att dricka när jag inte var myndig. Plus att jag nog ska tillägga att jag var på Roskilde med pappa.

Det första som hände var att jag älskade allt som hade med festival att göra. Jag gick igenom entrén och var allmänt förvirrad och direkt älskade jag stället jag var på. Det hade bara hänt en gång tidigare och det var när jag var i Prag för första gången. Synen av alla dessa glada unga människor på ett och samma ställe gjorde mig helt varm i kroppen. Vi gick och gick och gick, på en camping som aldrig verkade ta slut. Vi var på väg mot karavan-campingen där vi skulle bo tillsammans med några som min pappa kände. Jag var helt förbluffad över hur stort Roskilde-festivalen faktiskt var. Samma sak var min pappa, ska kanske tilläggas. Det hade nog förändrats en hel del sedan 1984. Vi kom dit på onsdagseftermiddagen minns jag. Det första jag gjorde när vi kom till Mats och Gittans camp var att få en gigantisk gräsfläck på mina jeans. Jag var lite sur över det för jag tyckte att det var dumt att jag skulle smutsa ner mig det första jag gjorde. Men det skulle ju visa sig senare att det bara skulle vara en av många fläckar som jag skulle få under de där dagarna. Vi gick och handlade lite dricka och mat i en otroligt söt liten matbutik. Jag fick en Smirnoff ice samt en Nescafé Ice Tea. Sen köpte jag även en dunk med den godaste apelsin ”juice” jag någonsin smakat. Det är mer som avslagen Fanta än som juice men den smakar fruktansvärt gott. Varje år måste jag köpa den drickan när jag kommer till Roskilde. Min vän Raiko har samma sorts köptvång fast med ”Mathilde- schokkolademelk”.

Sen så såg jag ju massor av underbara konserter. Manu Chao, där jag för första gången stod allra längst fram. Visserligen i ett dimhav som doftade cannabis men ändå. Det var soligt och det kändes som om jag var den enda som var där, på riktigt. Helt plötsligt försvann världen runt omkring mig. Det är en magisk känsla som infinner sig i min kropp just när jag står längst fram på en konsert. Jag fick se Rammstein. I alla fall en liten stund innan jag blev överlyft. Jag stod mitt emellan två fulla storväxta läderhausen tyskar och när rammstein kom på scen föll en av dem över mig och jag hamnade på marken. Ingenting jag kan rekommendera. Det är fruktansvärt obehagligt att upptäcka att man ligger mitt bland en massa ben och fötter. Så snabbt var folk framme och drog upp mig. Tyvärr hade någon då gestikulerat till vakterna att jag hade ramlat och när jag väl var på benen igen lyfte dem över mig. Bye bye till den bra platsen jag hade. Men bara saken att jag fick se Rammstein, det är så fett tycker jag!

Till Roskildefestivalen 2003 åkte jag ensam tillsammans med mina vänner. Vi åkte på onsdagen, något vi aldrig borde ha gjort. När vi kom fram till festivalen fick vi reda på att alla campingområdena var överfulla och vi fick inte sätta upp våra tält förr mörkret höll på att falla. Jag hade till detta år lärt mig att sålla bort en hel massa saker. Tyvärr hade jag även sållat bort det som kanske var viktigast Roskilde 03, nämligen solkräm. Det var otroligt hett och varmt! Jag brände mig otroligt mycket. Första kvällen så söp vi till ordentligt. Jag hamnade i samma tält som min blivande pojkvän. Det blev kanske inte så bra som han hade tänkt och inte jag heller, så då lämnade jag tältet och fortsatte festa. Morgonen efter när de andra som bodde i deras tält vaknade och upptäckte en kondom som låg och skräpade blev jag bannlyst från deras tält. Saken var den att killen i fråga hade grotesk ångest och var väldigt tystlåten resten av den dagen eftersom alkoholen hade påverkat hans kropp lite väl mycket. Med tanke på att alkoholen påverkade min kropp så var jag inte sen att berätta det för resten av campet. Det är otroligt att vi trots detta missöde blev tillsammans senare. Det var detta år som jag spelade fotboll med en massa människor från hela världen, klockan sju på morgonen. Det var en argentinare, två australiensare, en från Österrike, en från Norge, en dansk samt två göteborgare, en salig blandning av människor helt enkelt. Men det var otroligt roligt. Tidigare den natten skall tilläggas, sprang jag omkring på West-Camp och ropade efter min danska vän Sidse som jag visste skulle bo där. Det misslyckades totalt, så det är inte värt besväret. På vägen tillbaka till vårt camp mötte jag Anton, som jag bodde med. Han hade träffat en söndergråten full norsk svartrockare. Han var hur lycklig som helst för att han hade fått hångla och sa flera gånger, ”jag har träffat en flicka”. Vi bara skrattade åt honom för hon var tyvärr inte mycket att hänga i julgranen.

2003 blev dessutom en stor vändpunkt i mitt liv. Det var ju då jag såg Mew för första gången! Det är något jag aldrig kommer att glömma! Men eftersom jag redan skrivit om det, tänker jag inte skriva om det igen! Men just den konserten vände min värld upp och ner. Jag har fortfarande inte riktigt vänt mig rätt. Det var dessutom året då Roskilde hade världens bästa bandlista. Fast i år har dom lätt den bästa bandlistan, någonsin! I alla fall om du frågar mig. Jag såg Polyphonic Spree. Jag trodde först att det var ett väckelsemöte där de stod i sina vita kåpor. Men snabbt kom jag underfund med att det nog var ett band. Dom är riktigt bra. Det är alltid mäktigt med band som har många medlemmar!

Sen så borde jag ha sett en fet house akt, men, på grund av lite väl mycket alkohol så kräktes jag mest under den konserten. Det jag lärde mig av det var att aldrig använda vitt billigt vin som törstsläckare när det är ca 45 grader varmt i solen. Kommer verkligen inte ihåg ett dyft av den konserten. Fast mina vänner sa att innan jag började kräkas var jag uppe och dansade riktigt ordentligt till Dirty Vegas.

Jag borde nog nämna att 2003 var året då både Metallica och Iron Maiden stod på orangea scenen. Metallica såg jag, Iron Maiden fick jag se ifrån kön till Orangea då jag stod och köade till Coldplay som skulle spela efter dem. Jag fick bästa platsen på Coldplay och träffade en söt kille från Stockholm som höll mig sällskap. Vackrast under Coldplays konsert var när de spelade låten "Yellow" och textraden ”Look at the stars, look how they shine for you” kom. Då tittade jag upp mot himlen och visst, stjärnorna lyste ovanför våra huvuden. Det var så otroligt vacker att jag började gråta. Det var först då jag blev sådär tacksam över att få vara på Roskilde och ledsen över vetskapen att man snart skulle hem till den grå och trista vardagen igen. Men just då var livet lätt och underbart!

2004 skippade jag att åka till Roskilde. Jag passade mina föräldrars hus medan de var i Prag och sen så förlovade jag mig också. Vad de senare skulle vara bra för, det frågar jag mig än idag. Men jag får väl säga att jag var ung och naiv? Men jag är inte ledsen över att jag inte var på Roskildefestivalen 2004. Speciellt inte när mina vänner kom hem och visade upp sina leriga kläder och tält. Då var det skönt att veta att man hade bott med tak över huvudet hela veckan! Sen skall även tilläggas att jag inte ansåg att det var speciellt många bra band det året. Ett svagt år jämfört med året tidigare.

Året efter kom jag inte iväg heller. Detta på grund av att jag då studerade och inte hade ekonomi till att åka till mer än en festival. Jag fick ett erbjudande om att arbeta på Hultsfredsfestivalen och det nappade jag på i stället. Billigare för min del helt enkelt.

Nej, först 2006 skulle jag få komma ”hem” igen. Denna gång vann jag en biljett genom mitt bloggande. Jag har nog aldrig känt sån lycka som när Marcus berättade att jag vunnit en biljett! Det var bara för bra för att vara sant! Jag åkte iväg med min familj. Det var som de där semestrarna som jag aldrig fick åka på när jag var yngre. Vi åt god mat, vi drack gott och vi träffade mycket roliga människor. Det första som vi får reda på när vi kommer till ”campet” där vännerna satt upp vårt tält var att ett annat gäng med göteborgare hade varit otrevliga. Det visade sig att dom var jätteroliga. Det folk hade blivit upprörda över var att de sagt att vårt camp var ”fat camp”. Det är väl inget att bli upprörd över? Det var ju sant! Vi kallade vårt camp för ”Camp Tjockholmen” helt enkelt. På vår camp stod det en buss, tror de var nederländare eller något sådant, och de hade fest dygnet runt och man kunde dansa på deras tak. Livsfarligt? Ja! Roligt? Verkligen jätte, jätte, roligt! Där stod jag o dansade några gånger. Vi firade på torsdagen min mammas 43 års dag inne i Roskilde vilket sabbade min planering. När vi väl kommer tillbaka till festivalområdet hör jag Magtens korridorer och låten ”Vesterbro”. Jag sprang som jag aldrig tidigare gjort, skrikandes på texten genom campen och in på festivalområdet rakt in i andra fållan framför Orangea scenen. Sen på kvällen gick jag och såg Tumani Diabatés istället för Guns’n’roses. Efter att ha väntat på Axl i alldeles för lång tid gick jag, mamma och systern min in i Ballroom istället och svängde på de lurviga. Men, jag sprang då och då ut och lyssnade på GNR. Otroligt nog klarade jag av att pricka in just de låtarna jag ville höra, ”Patience” och ”November Rain”.

Skall för övrigt tillägga att jag var tvungen att köpa en tröja till mamma också. Hon visste inte om att man inte fick ta in oöppnade tetra pack vin på festivalområdet. Så när hon går in med sin fina vita blus blir hon stannad o tjejen som står i grinden säger till henne att hon inte får ta med sig vinet in om hon inte öppnar det. Min mamma tar ett stadigt grepp om paketen och öppnar vinet. Bara att det har till följd att hon får vin över hela sin blus på grund av att hon pressar samman paketet. Det resulterade i en fin stor rödvinsfläck rakt över bröst och mage. Men jag var på väg att köpa en Swan Lee-tröja oavsett. Men just då fick min mamma ha den på sig. 

Jag och Sabina ville se Death Cab For Cutie och tänkte att vi skulle gå dit när bandet före spelade. När vi väl kommer till Odeon är det överfyllt med folk. På något sätt och vis klarar vi att tränga oss enda längst fram när Wir sind helden spelade. Vi fick kanonplatser och jag som sedan jag såg musikvideon till ”A moviescript ending” velat se DCFC live var salig. Jag grät som en bebis när de spelade både ”I’ll follow you into the dark” och ”A moviescript ending”. Som ni nu märker gråter jag ganska ofta. Speciellt när jag är glad eller ser andra som är glada. Sen kan jag bara inte låta bli att nämna Roger Waters som nog gått till historien som den bästa festivalavslutningen någonsin. Jag dissade honom i en blogg innan jag åkte till Roskilde. Men gudars skymning vad mäktigt det var! Det var fullknôkat av människor framför Orangea scenen. Tror inte att det var många människor som åkt hem redan på söndagen faktiskt. Jag och mamma orkade inte stå kvar i publikhavet utan satte oss i gräset utanför Ballroom. Vi drack öl och jag skaffade fram bakad potatis. Där satt vi mitt i den ljuva juli kvällen, lyssnandes på Roger Waters där ljudbilden for fram och tillbaka över ett publikhav. Det var fantastiskt. Speciellt låten ”Wish you were here” som var allsång på hög nivå. Nej, jag tar tillbaka allt som jag sagt om Roger Waters och anser hädanefter att han skall avsluta varje Roskildefestival! Roskilde 2006 måste gå till historien som året då jag och Sabina blev vänner. Det hade tidigare varit väldigt spänt mellan oss. Vet inte riktigt varför men jag är glad över att vi idag kan prata med varandra, utan att klösa ögonen ur varandra. Det var året då jag fick se fantastiska band. En festival jag gärna hade velat göra om.

Det är lustigt att man inte minns allt det jobbiga med festivaler när man väl är hemma igen. Man har glömt det jobbiga med att släpa sin ryggsäck. Man har totalt glömt bort hur ont i ryggen man får av att ligga på ett liggunderlag i flera dagar. Regnet och leran är som bortblåst. Det enda som man har kvar i sin ryggsäck är alla fina minnen. När jag förra året plockade fram mitt gamla programblad från Roskilde 2003 fanns det kvar ett torrt gammalt gräs. Det blev som en port tillbaka till festivalen. När man någon gång börjar tvivla över om man verkligen skall åka på festival är det bara att leta i sin ryggsäck och plocka upp sina minnen. Dom finns där och de värmer när kylan och vintern är som värst eller när jobbet känns som det tyngsta ok på ens axlar.

Gör som jag, blunda, tänk på publikhavet framför Orangea Scenen och tänk dig ditt favoritband på scenen. Du kommer också komma hem en dag! Fram tills entren kommer även din väska vara tung, när du lämnar Roskildefestivalen kommer den bara vara tung av minnen.