Hurra för det oväntade

När jag går på konsert har jag av naturliga skäl förväntningar. Om förväntningarna överträffas är jag gladast i världen och vill berätta för alla om min musikupplevelse. Om de infrias och blev ungefär som jag trodde är jag nöjd. Om konserten och bandet är sämre än jag förväntat mig blir jag missnöjd och kvällen ofta lite moloken. Så hände ju t.ex. när jag såg Morrissey för några månader sedan. Han höll inte måttet enligt mina förväntningar varför upplevelsen blev pannkaka, något jag skrivt om tidigare på denna blogg.

Det bästa är dock när jag får chansen att se en akt som jag inte har några förväntningar om alls. Kanske nåt band eller nån artist som jag inte ens hört talas om innan evenemanget äger rum. Då finns liksom inga inre krav som krånglar till hela upplevelsen.

Det är en onsdagkväll i juli 2005. Platsen är Münchenbryggeriet i Stockholm och på tapeten står Klubb Accelerators större evenemang under namnet The Big One. Kvällens fyra scener presenterar flertalet band, okända som kända för mig. Vi ser några akter med bl.a. Teenage Fanclub, Sonic Youth och Jenny Wilson. De imponerar så där kan vi konstatera. Desto roligare blir det när vi besöker två uppträdanden som tidigare för mig varit obekanta. Joanna Newsom tar publiken i förtrollning med sin harpa och sin speciella sångröst. Devendra Banhart, med sin karismatiske sångare, får de flesta att dansa och sent kommer jag glömma deras intiativ att ta upp så många som möjligt på den lilla scenen i Mälarsalen.

Accelerator The Big One, vilken går av stapeln i Malmö, Göteborg och Stockholm varje sommar är att rekommendera. Som sagt, hurra för det oväntade.