Iceland Airwaves 2009, i väntan på 2010

Förmodligen en av världens regnigaste och kallaste festivaler finns i Reykjavik men också en riktigt skoj festival med många band på uppåtgående och Islands egna stoltheter där inget låter som det andra. Mycket attityd och det märks att Islänningarna är stolta över sin egen musikscen.

Varje liten pub, skivbutik, galleri eller nattklubb som har något som kan liknas vid en scen har bokat in band som spelar live, vid köp av festivalarmband som kostade runt 500 kronor kommer man in på alla klubbar och spelningar vid mån av plats förutom en spelning med Kings of Conveniences på Frikirkjankyrka som det behövdes ett separat band som fick köas för.

Trots att vinden rev i en och regnet var som spikar när man rörde sig mellan spelställena så är det en av de roligaste festivalerna. Dom lägger mycket tid på att hitta de nya spännande banden och har ett spelprogram med band från framförallt skandinavien. Det är mycket moderna band, mycket elektroniskt och indie.

Stämningen på klubbarna är glad, det är sena konserter och klubbarna har öppet längre än i Sverige. De finns alla möjliga sorters spelställen från trendiga Batterid, Nasa och Sodoma där de ibland blir så packat med folk att det är som en kokande svettig burk mackrill, till den lilla scenen Dillon där nya rockband spelar på jättevolym, och skivbutiken Skifvan där de ställt upp en scen.

Gällande banden så har de en spellista med bandbeskrivningar som är närmast obegripliga. De skriver de mesta om banden bortsett från hur de låter och vilken genre bandet tillhör om de skulle vara så att det går att sätta i fack. Det var till att gå in på hemsidor och myspace för att få uppfattning om banden.

De band och konserter som jag tar med mej från festivalen och kommer ihåg är flera, Sometimes, det islänska band som jag tycker är intressantast gjorde en fantastisk spelning på Batterid med frontkvinnan Diva de la Rosa med sin mäktiga röst, utmanande scenkläder och sina enorma påfågelliknande huvudbonad på sång. Hon sjunger med ett jazzigt ådra till elektroniska diskopoptechnosånger där det scratchas friskt och det kan hända det mesta. Reykjaviki! är ett annat Isländskt band men med fötterna på en rockscen som är väldigt gungig och det svettas friskt om, dom blandar ganska friskt mellan olika genrer inom indie, rock och även punken. Deras uppträdande på Sodoma var en vild scenshow, sångaren är nere i publiken lika mycket som på scen. Svenska Motoboy står med sin elaka gitarr och otroligt mjuka röst och gör en riktigt bra spelning på Batterid, han kan få fram de mest otroliga gosskörstoner som går att höra. På det lilla galleriet Havari stod Eivor Palsdottir från Färöarna och gjorde en riktigt häftig spelning med pop blandat med folktoner och en stor inlevelse, hon hade en röst som var mjuk när den ville det och mäktigt stark i nästa sekund.

De bästa konserterna jag missade var Mammut där jag bara hann med en tredjedel av en låt, FM Belfast som jag glömde gå på och Danska Choir of you believers som jag även missade.

Jag kan starkt rekomendera den här festivalen för Reykjavik är en skön stad trots kölden regnet och det gråa vädret. Det är bra klubbar för spelningar, inhemska band som alla har ett eget sound och ett folk som är stolt över sin musikscen med rätta. Det som jag saknade mest var långkallingar, handskar, mössa och en extra nyckel till vandrarhemmet.