In Flames gör det igen

Jag har nyligen tjuvlyssnat på In Flames kommande album A Sense Of Purpose som släpps i början på april. Resten avslöjar egentligen rubriken, men låt oss utveckla det.

Ni som har hört den första singeln, The Mirror´s Truth, kanske inte har de största förväntningarna, och det kan jag förstå. För plattans första spår och singel är nämligen inget annat än en medioker IF-låt, och trots att det direkt översatt betyder riktigt bra är det inget som man får skyhöga förväntningar av. Man är helt enkelt van vid det nu. Att In Flames ska göra skitbra grejer. 

Det händer inte så mycket (i IF-mått sett) efter första låten heller, så låtarna Disconnected och Sleepless Again går tillsammans med The Mirror´s Truth in i genren mediokra IF-låtar. Det är inte förrän efter det här det riktigt trevliga börjar.

Alias liknar något jag aldrig tidigare hört från In Flames. Den är lättare än alla andra låtar, men den känns samtidigt så mycket tyngre. Anders (sångare) sa i en intervju med Aftonblaskan att låten skulle kännas lite som en stridsvagn. Jag är benägen att hålla med, trots att jag tycker att en stridsvagn var lite att ta i. Efter Alias följer de snuskigt bra dängorna I´m The Highway och Delight and Angers, som alla fans till Metaphor kommer att älska. Det är under dessa låtar plattan når sin topp.

Utan att gå in i mer detaljer för resten av spåren kan jag generalisera och säga att det rör sig om tyngre material, men som i sann IF-anda går i berg– och dalbanastuket. Nästintill brutala verser följt av melodiösa refränger. Precis som vi vill ha det. Sammanfattningsvis skulle jag vilja vara fräck och säga att A Sense of Purpose egentligen bara är kollision mellan Reroute to Remain och Clayman. Vi som känner In Flames vet dock att det inte bara är bara.

Bäst: "Alias", "Eraser" (bonusspår)
Betyg: 4/5