Infogad i konsertryggsäcken: Robert Peter Maximilian Williams

I min hylla med skivor är det skralt med material från Robbie Williams. Inte en endaste fullängdare eller singel. Engelsmannens musik har helt enkelt inte tiltalat mig. Men när en polare ringer och frågar om jag vill ha den biljett han har till övers är valet enkelt. När det vankas konsert på hemstadens arena Ullevi och man kommer över en biljett utan ansträngning kan man helt enkelt inte tacka nej.

Vi äntrar arenan till tonerna av Basement Jaxx som ihärdigt försöker värma upp den svenska, tämligen svårflirtade publiken. Applåderna efter förbandets låtar är tämligen lama och mest av artighetskaraktär. Det står tidigt klart att det är huvudnumret, och inget annat, som kommer frälsa människorna innanför Ullevis väggar.

Efter några vändor av vågen, som rullar från den ena sidan via mittplan till den andra, och ett efterlängtat besök av undertecknad på en av arenans tillfälligt utställda Bajamajor, ramlar så musikerna och kören in på scen. Jublet blir påtagligt, för att inte säga öronbedövande, när herr Williams ställer sig vid mikrofonen på scenen, som likt en catwalk slingrar sig ut i publikhavet. Konserten öppnas med ett spår från senaste plattan, liksom de nästkommande låtarna. Föreställningen fortlöper med en blandning av gammalt och nytt, även en gammal Take That-dänga slinker in i låtkavalkaden. Vi bjuds mestadels på Robbie-pop men i mitten levereras ett spår från Swing-skivan i form av duett med Robbies kompis Jonathan Wilkes.

Jag förundras över hur många av låtarna som jag känner igen. Det är nog ärligt talat inte ett enda spår som jag inte är bekant med - och jag som ändå, som sagt, inte äger en enda Robbie-skiva. Det är hit på hit som spelas upp. De låtar som gör sig bäst är de lugnare i mitt tycke. Balladerna med andra ord. Kören är svinbra och med Robbies tämligen breda register låter det riktigt bra. Det märks att en och annan av åskådarna har pluggat Robbies texter. Under superballaden Angels råder allmän allsång, till åskådan av oss få som inte kan texten utantill. Tidigare nämnda swing-nummer är det som fungerar sämst. Genren passar bättre i stereon som bakgrundsmusik på ett mingelparty alternativt i en liten, rökig klubblokal.

Det som imponerar mest är föreställningen i sin helhet. Mellansnacket är till mångt och mycket improviserat, med interaktivitet gentemot de närmare 60 000 åhörarna. Nog hade jag hört att Robbie skulle vara en entertainer och det är trevligt när förväntningarna infrias. En maffig scen med enorm ljusramp, från vilken Robbie firas ned i vajrar inför extranumret, i kombination med tidigarenämnda catwalk och saken är biff.

Med andra ord var konserten en upplevelse som jag kommer bevara i min konsertryggsäck, men det dröjer innan min skivsamling kompletteras med en Robbie Williams-platta...