Intern konflikt på Röda Sten hotade Jamaicas brottarlandslag

Brunt eller illgröngult? Det är kvällens stora fråga innan jag ska sadla min blåa Kronan-cykel och bege mig ner till Röda Sten. Linne med palmtema får det bli i alla fall. Det är redan bestämt. Ah, va fan vi kör gröngult ikväll. Det måste väl ändå vara så nära reggae jag kan komma, tänker jag innan jag packar ned några bärs och beger mig till cykelförrådet.

Under Älvsborgsbrons södra fäste hittar jag ett räcke att låsa fast cykeln i. Det kunde börjat bättre, för bygellåset har rostat lite vid nyckelhålet och jag får liksom lirka en stund innan jag till slut lyckas få nyckeln att vrida om låskolven. Till min besvikelse möts jag några hundra meter bort av en väldans lång kö, ringlandes längs kajen likt svansen på ett västkusts sjöodjur som kommit vilse. Ölen, som i plastpåsen börjat bli ljummen, får därmed avnjutas ståendes på den asfalterade piren istället för sittandes i lummig gräsmiljö som det var tänkt från början.

Väl inne blir det ännu mer maltdryck, denna gång i plastglas, sittandes på altanen vars bänkar prytts med mysröda sittdynor. Jag tar sällskap av gossarna Österberg och Lövkvist som för festivalinfos räkning är på plats för att dokumentera festivalen. Mångvetaren Österberg (eh?:)) tar tillfället i akt att informera sällskapet om varför Röda Stens tegelvägg nyligen målats om till svart. Graffitin, som tidigare prydde tegelbyggnaden, gick tydligen inte ihop med Volvo Ocean Race, vilket gått av stapeln drygt ett par veckor tidigare i vattnet utanför altanen, får vi veta. Ytterligare en öl senare och med den övermålade graffitin i åtanke tar vi oss till tältet där musiken sedan några timmar pumpat glatt.

Jag har aldrig varit helt frälst på reggae eller ska till skillnad många andra, kan jag tänka, som besöker festivalen denna kväll, men det går inte att sticka under stol att det är svårt att stå still när USCB Allstars, Governor Andy med jr Eric samt Svenska Akademien spelar. I färskt minne har jag Accelerator-festivalen som gått av stapeln kvällen innan och kontrasten är tydlig. Här dansas det från första stund, till skillnad från dagen innan då flertalet inklusive mig själv istället valt att stillastående bedöma och iaktta. Ska man på reggae-festival får man för bövelen inte vara trött i benen, för då går man miste om halva nöjet - gemenskapen på utrymmet framför scen, som mer regelrätt borde kallas dansgolv.

Gnistan försvinner lite när livemusiken byts ut mot dj David Rodigan som förvisso väljer alldeles perfekt musik för sin skivspelare. Med en baksmälla som påminner om kvällen innan väljer jag likt många andra att hojja hem, med glädjens besked att cykellåset inte bråkar med mig innan hemfärden.

Hur det gick med mitt illgröngula linne? Jo tack, tackar som frågar. Där stod vi som två jamaicanska brottare, med svetten rinnandes i våra pannor, surt sneglandes på varandra, jag och den andra kille som valt samma illgröngula outfit kvällen till ära. Fast det tar inte lång tid innan vi lägger ned våra stridsyxor. Musiken förenar oss allt för mycket och jag fortsätter på mitt stappliga sätt att göra mitt bästa till tonerna från skatrumpeten...