Intervju: Raised Fist
Raised Fist – Där kärlek och hat går hand i hand
Jag och min fotograf träffar Andreas, basist i Raised Fist. Han och sångaren brukar dela på representationen av bandet.
Jag hade gärna hälsat på de andra medlemmarna, som kanske även haft en andra röst med i intervjun. Men jag förstår snabbt att en person ändå räcker bra för att representera Raised Fist röst om glädjen till musiken.
Låg profil
Bandet har funnits sedan 1993 men inte förrän nu på senare tid har de kommit fram i ljuset.
– Vi har hållit en låg profil.
Den har varit mer eller mindre självvald.
– Vi var unga när vi började och började för att det var roligt. Just Raised Fist startade vi för att det kändes kul. Man hade diverse projekt innan men ingen tanke på att komma någonvart,
Pojkdrömmarna om att bli rockstjärnor togs aldrig på allvar. De tog det lugnt och spelade mest lokalt runt Luleå.
Första skivan ”You Are Not Like Me” släpptes på Burning heart och därifrån har det sakta men säkert gått uppåt.
Trots påtryckningar från skivbolaget så gjorde de vad de ville.
– Vi har hållit det på en kul nivå och sagt nej till det som inte känts bra.
Raised Fist har alltså hållit på sin integritet och valt själva om och var de vill spela. En del band kanske anser att sådant är konstigt, men de har alltid varit måna om sitt eget intresse för musiken. Inga måsten eller krav. Bandet hör till några få lyckliga som fick skivkontrakt på en gång.
– Vi gjorde några låtar och skickade till Burning heart där vi fick träff direkt.
Repar inte
Många band repar ofta, speciellt inför spelningar, men Raised Fist skiljer sig från mängden.
– Vi behöver inte repa, men gör det om vi måste. Det är ganska tråkigt och man nöter på varandra.
Ibland är man borta i sex veckor i en buss, sen orkar man kanske inte se varandra på några månader. Men de träffas för att bestämma om nytt material. Antingen skriver de ensamma eller tillsammans innan de möts upp och blandar ihop sina bidrag.
Inte ens inför en skiva repar de.
– Nej vi har trummisen i Uppsala och resten av oss i Luleå. Sist skulle trummisen få en preproduction, men det blev aldrig av. Så vi började ratta ljudet samtidigt som han fick höra låtarna för första gången.
Att repa sällan eller aldrig var något de tidigt förstod var nödvändigt för att kunna hålla ihop som de gjort i 15 år.
– Istället för att ha bränt ut sig och bråkat ihjäl sig med varandra när man är yngre och mindre mogen.
Det är lättare hänt att det skiter sig.
Raised Fist hade alltså redan i början koll på vad som var bäst för bandet.
Aggressivitet
Vad man blir arg på är självklart individuellt.
– Aggressiv musik får igång en.
Vi gillar vår egen musik.
De ser sig själva som helt vanliga personer som gillar att spela hård musik, vilket Andreas tror kanaliserar ut aggressioner man kanske annars hade spenderat på något annat.
När han får frågan om de är Straight Edge menar han att de aldrig varit de och att det inte är något som intresserar dem.
– Om man blandar in politik och massa annat svammel blir det något annat. Vi har ett seriöst budskap i låtarna, men inget djupare än så.
Nervositet
Nervositet på scenen existerar knappt då det handlar om en, enligt Andreas, mer vardaglig grej.
Men han tror inte att kontakten med publiken faller bort för en sådan inställning.
– Man kan vara lite nervös innan. Oftast för att grejorna inte ska fungera.
Många andra musiker kanske gillar den tekniska biten också som hör mest hemma i ”repklokalskulturen”. Men Raised Fist vill göra sin grej, de vill spela.
Eftersnack
– Det är klart man funderar lite på vad som hände. Det är roligt. Jag menar det är aldrig planerat någonting. Man gör det till 100 % och kommer inte ihåg allt som hände.
Men efteråt kanske man kommer ihåg lite till.
Och eftersnacket är inte koncentrerat på fel och brister under spelningen, snarare tvärtom.
– Man missar aldrig, man gör aldrig bort sig och man spelar aldrig fel. Vi är världsmästare, skrattar Andreas.
– Nej men visst blir det fel, men det gör man aldrig med flit. Om man vet att man förberett sig och vet att man har förutsättningar att göra bra ifrån sig, men ibland händer något, så är det med den mänskliga faktorn.
Den optimistiska inställningen ger Raised Fist en stor fördel både på scenen och efteråt. Att gräma sig för mycket hör inte bandet till.
– Ger man sig fan på att något ska bli bra så brukar det bli det.
En elitidrottare måste också förbereda sig och då brukar det blir bra. Men i de förberedelserna ingår inte repen utan snarare rätt mat, dryck och sömn.
Spelar de många spelningar i rad blir de bättre med tiden, om inte hoppet mellan gigen är för stort.
Fack
Men varför har det gått så bra för bandet på senare tid då, med facit i handen, hardcorens glansdagar har passerat.
– Jag skulle inte kalla vår musikstil för hardcore längre. Jag brukar säga att det är Raised Fist-musik. Hård musik.
– Folk får gärna sätta in oss i fack men jag tycker det är konstiga påhitt med fack.
Vi gör inte musik för att andra ska gilla den, utan vi gör musik vi tycker är bra. Om andra tycker om den är det det bästa som kan hända.
I grunden kör Raised Fist sitt eget race. De menar att musiken då kommer från det man tycker om själv. Det blir mer äkta. Ungefär som när en konstnär målar för sin egen skull och inte för att sälja.
Influenser
Matte, trummisen från bland annat Dark Funeral som är en relativt ny medlem (2003), anses inte skapa mer metal-influenser i bandet.
– Jag tror han tillför en större dimension i trumspelet.
Han är ingen låtskrivare, ännu. Han hoppade in på deras turné i Kanada då den dåvarande trummisen skadat armen.
Det kändes bra och de spelade in skivan ”Sound Of The Republic” 2006.
– Man har lättare att skriva musik om man inte begränsar sig så mycket. Matte har ett brett register och då kan man räkna med att han klarar det.
Styrkan
Kärleken och känslan i Raised Fist musik går inte att missa.
– Stenhård musik men ändå känslomässig. Jag tror framförallt att det är bra musik. Jag tror inte att man kan lura någon.
Musiken som försörjning
Raised Fist klarar sig på musiken, även om det är en definitionsfråga.
– Är vi inte aktiva på ett helt år då blir det lite svårt.
Det har lossnat ganska mycket för oss på de flesta håll. Att klara sig på musiken beror på hur man lever.
Allt de gör spelar in, spelningar, skivor och försäljning av merchandise. Raised Fist har ensamrätt på allt till skillnad från vissa band som licensierar ut allt.
– Det är lite trist men det får vara lite business i allt också.
Nedladdning
Nedladdningen ses varken som helt positiv eller negativ. Det kan vara gynnsamt för mindre band men kanske mer negativt för större redan etablerade band.
Har det hjälpt just Raised Fist?
– Om alla skulle köpa musiken istället för att ladda ner den skulle alla band vara större, eller i alla fall rikare. Skivbolagen skulle fungera på ett annat sätt.
Integritet
Är det viktigare att nå ut med musiken än att tjäna pengar?
– Egentligen är det viktigaste att man trivs med det man gör, om man ska vara riktigt djup och skita i allt.
Tillslut blir man kanske tvungen men vi försöker hålla det på en nivå så att vi aldrig blir tvingade att göra något för att vi måste få in pengar.
Integritet är viktigt för bandet.
– Vi kommer aldrig att spela så mycket som vi måste utan så mycket vi tycker är kul.
Den dagen det inte är kul längre tror jag vi bara kommer att lägga ner. Är det inte kul längre blir det inte bra.
Festival eller konsert?
– Jag gillar båda, nästan lika mycket. Det är roligare att vara nära publiken. På festivaler kan det vara åtta meter emellan och scenen är så hög att det känns som man är någon annanstans.
Den sanna kärleken
Upprepningarna om att de gör det för att det är kul blir inte ett intränat mantra utan en oundvikligt ärlig sanning som gör att man inte kan annat än att respektera Raised Fist i sin kärlek till musiken och, icke att förglömma, fansen.
You must be logged in to comment on blogs! Inte registrerad? Du kan göra det här