Känslomässigkollaps

Just nu känns allt upp och ned. Mamma och mina syskon håller på och flyttar. Jag har träffat en karl? Eller har jag det? Vet inte riktigt. Jag håller på och jobbar och sliter. Allt för att inte tänka. Har en klump i magen just nu. Känner mig riktigt känslomässigt störd. Jag borde vara ledsen men är glad, borde vara glad men är ledsen. När ska denna konstiga bubbla av känslor brisera?

Sorry, men jag kommer nog inte skriva på några dagar. Har inte riktigt tid och ork att tänka ut saker att skriva om här. Måste ta tag i mitt känsloliv. Ibland hinner bara verkligheten ifatt en. Man har tänkt på det här med seperationen och flytten länge men det har känts så avlägset. Helt plötsligt är dagen här och jag trodde att jag var tillräckligt förberedd mentalt men det var jag visst inte. Allt känns så definitivt. Trodde att jag skulle kunna vara glad för min mamma och mina syskon över att dom fått en superfin lägenhet men jag kan bara inte. Jag ler men någonstans känner jag att jag bara vill skrika och gråta. Tyvärr kan varken mamma eller pappa trösta mig i detta. Mycket underligt det här med känslor och kärlek.

Egentligen borde man låta bli att bli tillsammans med någon eller bli sambo. Allt för att vara säker på att man kommer slippa att eventuellt behöva bryta upp någongång.

Nej, allt är underligt just nu. Jag känner mig ego och det borde jag inte göra. Det är ju inte jag som behöver trösten mest, eller?