Keane den 12:e november.

Först och främst måste jag säga att keane är ett underskattat band, även liveband, här i sverige. även jag hade underskattat deras storhet på scen.
Det var på annexet i stockholm som det ägde rum och jag och min vän nadia förundrades över hur många som precis hade fyllt 15 som tyckte om detta band. inte för att det är så värst fel med det precis.
Min vän Jan hade sett dom förut i belgien och sa att dom var en jäkligt bra grej att se in action. mannen hade visst rätt.
vi tog oss längst fram (förlåt) för att få bästa möjliga upplevelse. The long winters var förband och det var ju faktiskt mer rätt än fel. gitarristen hade den snyggaste näsan jag har skådat på länge (en utförlig beskrivning utav den kommer i separat inlägg).
Låtar kanske är ganska ovesäntliga för den som inte lyssnar på dom. men the last time var verkligen så otroligt fin. ljuset, sången och såklart känslan geggade runt i mig och gjorde mig alldeles ur av välbehag. jävla bra konsert! argh!
efter konserten skulle vi ta oss ifrån globbn straight to cityterminalen, en grej som låter enkalre än vad det var med både garderober (jag fick inte tillbaka min halsduk där), tunnelbanor och svängdörrar som hinder innan vi skulle komma fram till bussen som tog oss tjugo mil hemåt. vi hade cirka tio minuter på oss. att springa tills du dör fick en helt nu betydelse i det ögonblicket. jag tappade min sko, puttade folk i rulltrappan och var allmänt svinig för att hinna med bussen och slippa övernatta på mindre trevlig trottoar i stockholm city.
Vi kom dit, andades ut vart är örebrobussen?! bara för att så svaret -den har gått.
nedrans kollektivtrafik!
jag och min vän satte oss då rätt ner på arken och grät som att vi hade förlorat något värdefullt.
då plötsligt hör vi en röst som säger
- men ni kan få sova hos mig om ni vill.
rösten tillhör en snygg kille på 29 år. det bästa av allt var att han hette Lennart.
han bodde i uppsala så vi tog våra pengar, köpte ne biljett dit och mot oändligheten. det visade sig sen att han hade varit på roskilde sen -95 och ville ha theres a light med the smiths spelad på sin begravning (även den bussresan med alla historier om drägg, bajamajor och Pulp ska få ett eget inlägg).
sen kom vi hem, hade matteprov och saken var biff.
sådana människor gör mig glad över att hela mänskligheten inte har blivit egostiska pengakåta robotar än.