Kommer jag någonsin ta steget!?

Ja en av de stora frågorna denna fredag har varit om jag någonsin kommer att känna mig för gammal för festival. Om jag någonsin kommer bli mätt, om jag någonsin kommer ta mig det riktiga mod som krävs för att placera en sax i min vänstra hand, och därefter ta bort mina festivalarmband.
I nuläget är det självklara svaret. NEJ!

Jag känner mig som en festivalalkoholist, desto fler festivaler jag åkt på med åren. Desto mer blodade har mina hörntänder blivit. Att som inför denna sommar bara kapa allt vad festival heter och inte åka på något alls, det är inte möjligt. Visst börjar det mer och mer likna ett beroende?
Nej, om det nu vore så att jag ville bli kvitt mitt missbruk av festivalskoj. Då hade en succesiv nedtrappning av mitt festivalande kanske varit ett bra alternativ. Men alla tankar hamnar ändå vid samma slutsats. Varför ta bort den pusselbit i livet som känns vackrast?

När det kommer till festivalarmbanden känner jag mig mer som en pappa. Med mina sexton festivalarmband på den högra handleden så kantas vår relation av ömsesidig respekt. Varje gång jag badar eller duchar så champonerar och/eller balsanerar jag mina festivalarmband mycket noggrant. För att om jag missköter dessa små barn så blir dom vrånga, deras ilska resulterar i illadoftande och att dom ser fula ut. Vem vill att sina barn ska vara fula eller lukta illa liksom?

Det är inte heller sällan som människor på festival kommenterar ens arm, oftast är det positivt- Men på nästan varje festival kan man höra någon lite halvt bitter tjej eller kille som säger:
¨Titta hans arm liksom, orka!¨
Vilket givetvis inte under några som helst omständigheter rubbar den relation som jag och mina festivalbarn byggt upp under fyra års tid.

Med facit i hand kan jag säkerligen konstatera att det kommer ta ett bra tag, härligt nog.
Innan mitt festivalmissbruk försvinner.
Det känns ungefär som så, att den dag detta missbruk är borta. Då har jag först och främst tappat mitt intresse för musik, och också glömt vad kärlek är.

Kärlek.