Lars Winnerbäck dokumentären

Igår visade svt en dokumentärfilm om Lars Winnerbäck, den folkskygge artisten som var och varannan svensk har sett live i någon av våra parker på sommaren. "Lasse" ställer sällan upp på intervjuer och därför var ju den här dokumentären otroligt spännande, trodde jag ja... Man fick se bilder från konserten, följa med dem fanatiska fansen och man fick höra Winnerbäcks tankar om allt ihop. Det var så otroligt klichéartat! Han pratade om hur svårt det var att förstå att man var känd och så vidare. Ingenting nytt som jag inte kunde lista ut! MEN, som vanligt finns det alltid ett men med i bilden. Jag är ett inbitet Lasse fan. En sådan som har gråtit isönder mig till låtar som "timglas", "hugger i sten" och "elegi". En sådan som har dansat så benen har varit som spagetti till "solen i ögonen", "prinsessor" och "gå hem med dig". Framför allt har jag lagt ut åtskilliga hundralappar på konserter (jag tror det är 6 konserter jag sett hittills). Därför kan jag inte låta bli att vara såld på dokumentären ändå. Det är ju trots allt lars winnerbäck vi talar om. Visst, han är tråkig som inte ställer upp på intervjuer, men vad gör det när det han väl säger i en intervju är så otroligt fyllt med floskler och meningar som nästan är så förutsägbara att jag hade kunnat intervjua honom utan att ha snubben i rummet?

Nej, låt Lars Winnerbäck vara, han vill ju bara vara en 30+ kille som inte kan låta bli att skriva musik.