Librah & Jeff Martin Pub Anchor 18/5

Jag och mina vänner kommer tidigt, strax efter 19 och Librah ska gå på vid 21. Vi har hört att det ska vara packat med folk men det är ungefär 15-20 personer i lokalen och med andra ord ganska tomt. Vi äter och tar det lugnt i väntan på utlovad skön rock. När vi betalar frågar servitrisen om vi vill ha växel tillbaka. Jag hoppas det var hennes första dag och att hon aldrig jobbat med service förut. Samma sak gäller bartendern som ignorerar oss och börjar prata med en kollega istället. Även om vi blivit något irriterade har vi ändå en förväntan i kroppen.
Det känns som om de som börjar dyka upp under kvällen känner varandra. Det kanske är många stammisar som besöker Anchor, eller många vänner till Stockholmsbandet Librah.
Folk ställer sig på ett slags säkerhetsavstånd när Librah börjar spela. Den lilla scenen kanske ger en lite för intim och utelämnad känsla för att folk ska våga stå nära.
Librahs sångare, Martin Boman, verkar nervös och visar en stor vördnad inför Jeff Martin som skall komma att kliva på scenen efter dem. Påverkar detta hur de spelar ikväll? Utnyttjar de inte sin hela förmåga då de ändå inte kan "slå" nästkommande akt? Librah är bra, men det syns att de kan bättre. Ljudet är inte så bra som det borde vara men blir bättre under kvällen, tyvärr inte när Librah står på scenen. En känsla som trots allt når ut hade istället kunna spränga hela lokalen då Martin uttrycker stark känsla och lidelse i sin sång och sitt uttryck. Trummisen Henrik Johansson ser verkligen ut att ha roligt bakom trummorna och basisten Jonas Sundgren, som tyvärr står i ett mörker längst bak på scenen, gör sitt som sig bör. Librah gör bra ifrån sig ikväll, men inte mycket mer än så. Jag ser ändå fram emot en nästa gång.

Jeff Martin går på scenen strax efter 22. Han utstrålar pondus, vana och lugn. Hans stämma visar sig vara lika het som hans ormskinnsmönstrade skor och känslan blir intim. Att han kallar publiken vacker gör att han vinner den i ett tidigt stadium. Men han hade inte behövt säga något, under kvällens gång finns det nog inte många i publiken som inte lyckas bli charmade av denna trygga man.
Något som är extra värt att nämna är trummisen som Jeff Martin har med sig, han ger allt på sina färgglada djembes* och de andra slagverken.
Det spelas både eget material och covers, gärna i form av Led Zeppelin, ett band som verkar vara stora förebilder för Jeff Martin.
Jeff Martin har nu en solokarriär efter att han lämnat Kanada och bandet The Tea Party för att "Get my life back together" som han själv uttrycker det.
Kvällen blir i det hela lyckad med ett överraskande bra Esraj*-inslag från Jeff Martins sida och en ganska jämn spelning med Librah.
Det billiga inträdet på 40 kronor hade man gärna kunnat betala några gånger om utan att känna sig lurad.
Kort och gott, jag ser fram emot att höra mer, från både Librah och Jeff Martin.

Se bilder från kvällen i galleriet!

* Djembe- Afrikansk trumma
* Esraj- Indiskt stränginstrument