Magiskt, men tragiskt.

Jag sover så konstigt och lyssnar nästan inte på någon musik längre. Har inte så många skivor här, bara några i ett rosa cdfodral. Tar fram känn ingen sorg för mig göteborg. Klickar fram magiskt, men tragiskt och tidsmaskinen drar mig tillbaka sent 2000- tidigt 2001 till mitt gamla rum. Magiskt, men tragiskt fanns med på den första Sonicskivan. Jag lyssnade på den låten på repeat. Det är nog den allra vackraste låten jag vet. Orden känns helt klara och rakt in i bröstet.

Inte alls som nu. Detta kommer alltid vara den skivan som drog upp mig, skivan som fick mig på fötter. Så jag försöker och ser om den fortfarande har magin. Det känns så. Och när jag lyssnar är jag liten igen. Jag minns en fest i ett kollektiv i göteborg hösten 2002, vi drar i gång Känn ingen sorg för mig göteborg, och bara att dansa där och skrika till texten och fylla i göteborg det var helt ofattbart vad det kan kännas sant.

Ingen skiva har någonsin betytt så mycket som den här. Och jag tror inte nån någonsin kommer göra det. Det är nåt visst med att gå och längta efter att en skiva ska släppas. Att bli förälskad i musiken och längta till att få gå på första konserten. MAGI