Megadeth (support: Evile, Avatar), Arenan

Megadeth bjuder på musikhistoria, men skiver ingen konserthistoria under kvällen.

Tre år sedan deras senaste Sverigebesök står trashkungarna Megadeth åter på Arenan. Lyckliga förband är Evile och Avatar. Evile som är ett av få spelande trash metalband från Storbritannien. De får ingenting gratis för kvällen och publiken verkar inte ett dugg intresserade från första gitarriff. De unga killarna tar inte detta bakslag som några män, utan de ser mer och mer panikartade ut för varje låt som de får noll respons för. Efter några låtar börjar dock publiken acceptera och till och med dyrka Evile, som låter lite som Slayer i sina låtar, och per automatik blir bandet desto säkrare. Sången, gitarrsolona och spelglädjen börjar träda fram, men dessvärre precis i takt med att dem ska kliva av.

Avatar kommer från Göteborg, eller ”götet” som frontmannen förtydligar. De liknar även många andra band därifrån med sin melodiska death metal. Kvintetten verkar inte alls lika nervösa som Evile, utan de kör på sin melodi rakt på. Deras koncept fungerar dock inte alls för kvällen då vokalisten verkar ha en bulle fastvuxen i halsen, det är omöjligt att höra vad han försöker growla fram. Det låter mer som om han piper fram orden. Han är dock inte mindre kaxig för det, utan dricker något ur en bensindunk samtidigt som han säger åt sina bandmedlemmar att hålla käften. De som enligt honom ska hålla käften sköter sig dock mycket rejälare, och om någon skulle hålla käften skulle det just vara frontmannen, även om de sista låtarna i Raised Fist-anda blir riktigt njutningsfulla.

Megadeth inleder sylvasst med hårda trummor och starkt uppskruvad bas. När Dave Mustaine med sitt eldröda hår börjar klinga på sin gitarr med sina tidigare parasitfingrar får publiken hjärtinfarkt. Det är deras gud som står på scen.

Det dröjer inte länge innan de spelar upp hitlåten Wake up Dead som åtminstone får mig att få sympatibaksmälla. Det är dock svårt att agera bakfull till Megadeths svängiga gitarrer, man vill inte göra annat än att röra på sig.

Förvånande nog levereras nästan inget material från det senaste albumsläppet, Untided Abormations. Det bjuds egentligen bara på ett spår, Washington Next!, som presenteras genom att Dave berättar att den nyligen blev utsedd till årets låt i Japan. Han tillägger också att det är synd att det inte är några japaner där, vilket även är förståeligt då ingen i publiken verkar ha något större intresse. Japaner är bra konstiga.

Då är det bättre med de gamla godingarna, och dem snålas det inte på heller. Vi bjuds på kvällens tryckare Tout a la Monde, riviga Tornada of Souls och det självklara valet Hangar 18. Under Hangar 18 stöter dock Dave och hans gitarrkollega, Chris, på problem för första gången, de får inte riktigt till soundet. Annars sköter de sig mycket starkt kvällen igenom. Däremot är sången som vanligt under all kritik, men sången har ju heller aldrig varit Megadeths flaggskepp, även om den med åren borde ha förbättrats något för att få godkänt. Man får istället inrikta sig på att lyssna på sköna gitarrer och musikhistoria, vilket vi även bjuds på.

Ett till stort avbräck är att det blir riktigt långtråkigt under vissa perioder. Saken blir dessutom inte bättre av att Megadeths låtar är snarlika varandra. Som tur är blir man upplyft av alla de starka låtarna som bandet har – och kan – lufta med, annars skulle det nog inte vara mycket till en konsert. De avslutande numren med Peace Sells och Holy Wars är ju riktiga klassiker vid det här laget. Det skulle jag nog inte kalla den här konserten för.