melodifestival med mycket stil

Och då syftar jag inte till kvalité. För bara tanken på detta verkar totalt saknas i årets upplaga. Men kvantitativ stil, javisst. Tre deltävlingar har avrivits och vi har fått se allt från party-pop till "hårdrock" och nu även operainfluenser.

Som alltid får artisterna en extra knuff framåt om de har en publik redan innan festivalen. Det har BWO. Själv har jag aldrig varit riktigt för dem, förutom deras tuffa namn. Jag har ingen som helst koll på vad texten handlade om, men det kändes som det var samma gegga om och om igen. Låten tog en evighet. Iförd någon slags dålig kopia av The Arks outfit lyckades jag ändå klämma ur mig någon slags dum kommentar om att "Innan tyckte jag deras musik var dålig. Nu är de charmiga också". Det svängde ju i alla fall och efter en vecka på radio är den antagligen hårt inpräntad i huvudet på en majoritet.

Melodifestivalens ledning verkar tycka det är nödvändigt att trycka in en oskyldig pop-pojke i varenda deltävling. Först var det Brandur, följd av Alexander Schöld. Nu var det dags för Mickey Huskic. Men om BWO´s låttext var svår att uppfatta var det en omöjlighet att försöka förstå ett enda ord av den här. Låten förlorade därför också snabbt min uppmärksamhet. Men ärligt, var det någon som trodde att han skulle ha någon chans?

Det tog ett jäkla tag för mig att förstå att Frida i melodifestivalen var den Frida. Dunka-Frida. Inte förens Luuk presenterar bidraget insåg jag detta, och jag förstår då snabbt också vilken musik jag har att vänta. Hiten "dunka mig gul och blå" och en intervju i P3 fick mig att fatta tycke för tjejen, trots att detta inte alls är min typ av musik egentligen. Jag älskar hennes positiva inställning på scen, men "Upp och hoppa" lyckas jag inte smälta.

För att erkänna mig som en ganska fördomsfull person så kände jag mig väldigt skeptisk till Therese Andersson efter att ha sett den bleka bild som finns publicerad på Mf:s webb. Låtens titel tillsammans med att hon ser ut att vara iförd rymddräkt väckte underliga tankar i mitt huvud. Men "Terran" gör entré i en mycket vacker klänning och visar, efter en något trevande början, att hon kan sin sak. En mycket spännande låt, som med sina operainfluenser och lugna, harmonisk bakgrundsbas skulle kunna vara en "ädlare" version av Nightwish eller WT´s ballader.

Kvällen fortskrider med ytterligare ett välkänt namn. Patrik Isaksson, som enligt mig gjort en del starka texter. Ty, det är svårt att skriva på svenska. Tävlingsbidraget är dock ingenting att hurra för. För allmänt och nästan töntigt.

Dags för kvällens utvikare. Caracola gjorde en urusel popdänga i skitfula kläder. För att vara helt pure ärlig. Miss Grön tog massor av plats på scenen och verkade nästan tävla med de andra, samtidigt som det var hennes röst som inte höll. Text och musik var dessutom inte av vidare kvalité.

Ainbusk skrämde livet ur mig med sitt namn. Jag vet inte vad ni förknippar detta med, men för mig är det inget direkt trevlig. Att gruppen dessutom består av medelålders kvinnor gör inte saken bättre. Kan tyckas att detta inte har med saken att göra, men jag kommer faktiskt inte ihåg låten så kan inte skriva något om den. Men antagligen var det oerhört tråkig och meningslös, med tanke på att den inte gjorde något som helst intryck.

Sist ut var Eskobar. Eskobar som jag trodde hela världen kände till. Så var tydligen inte fallet fick jag höra av mina vänner. De presterade långt under sin förmåga med en obegriplig låt. Och det är en skam att de inte låter gitarristen övergå till lead singer.