Mer än väntat.

Fasiken, vad tiden går som en autobahn denna hösten/vintern/tiden. Jag har hunnit med konsert med keane, och snart skall jag, efter många långa bökiga ändringar, även på babyshambles. jag kan tro att det är många av er som också har gått och förbannat pete doherty för att plocka fram sina diva-fasoner och flytta sverigespelningarna. jaja, sånt är livet och hur dryg han än må vara så tänker jag inte sälja min biljett för en sådan sak. han ska väl inte få förstöra min upplevelse liksom? Fler konserter som ligger risigt till för ett besök är Nine inch nails och damien rice den 24:e mars. väldigt överkommet och svårt att säga nej till. Men somsagt, allt går fort. det känns som attdet var igår som jag kom hem, skitig, trött och lycklig, ifrån arvikafestivalen efter en veckas hårdlevande. och vad händer? jo om fyra dagar släpper dom sina biljetter. så kan det ju inte gå till, det känns ju som att det var igår jag satt och diskuterade huruvida när man skulle köpa sin festivalbiljett till arvika noll6. på ett sätt är det skönt att tiden flyger iväg, det känns mycket mer spännande än att en månad skall behöva kännas som ett helt år. speciellt när jag har ett och ett halv år av dekadent gymnasieliv kvar. men när jag tänker efter, så har vintern så mycket mer att erbjuda än vad jag först trodde när sommaren var slut och jag sa hej till skolböcker och tidiga mornar igen.
fast vad vet jag, kanske längtar jag bara efter att tiden skall gå för att övergå till sommar, som året innan och dessförinnan.
men konstigt nog så har jag förhoppningar på de närmaste månaderna också. jag tillochmed längtar efter popkvällar där man sitter och lyssnar och pratar bland en massa kuddar och får gratis varm choklad. eller bara att sitta inomhus och lyssna på musik, tänka, känna, skriva, prata, skratta, finnas, att vara mer med sig
själv en liten stund. att åka pulka nerför ett gupp som tog fyra timmar att bygga och kan mäta sin storlek med grand canyon för att sedan, lycklig och kall om kinderna, gå hem med ont i svanskotan och känna att man lever. jag längtar efter att se nya biljettsläpp på ticnet för att i sekunden efter stå och svettas på en inomhuskonsert med tusentals människor som vill sjunga med i samma textrader som mig. nästan mest av allt längtar jag efter att ligga, med musik i mina hörlurar, ner i mjuk snö när lika mycket faller över mig. kanske att någon ligger där brevid mig och lyssnar på damien rices nya skiva tillsammans, men känslan när flingorna ramlar ner på mitt ansikte är lika intensiv när jag ligger där ensam.
somsagt, vintern är inte så hiskelig som jag trodde. han är bara lite vrång ibland, den där mr.januari.

gud vilken pretantiöst blogginlägg.