Mikael Wiehe och Åge Aleksandersen

Så var det dags för årets första konsert. Lite i senaste laget kan tyckas, det är trots allt mars. Men som jag tidigare skrivit har utbudet varit snävt begränsat. Nu börjar det dock ploppa upp ett par intressanta spelningar här och var, så jag får väl se till att hålla igång under våren. Snart är det ju dags att boka sommarens festivalbiljetter också.

Igår från ca 19.30 befann jag mig alltså på Uppsala Konsert och Kongress för tredje eller fjärde gången i historien, men det var första gången jag var där för musikens skull. På schema och scen fanns Mikael Wiehe tillsammans med sin norska vän Åge Aleksandersen.

Jag måste erkänna att jag kände mig lite lost i sammanhanget. Till att börja med visste jag inget om denna Åge, mer än just det att han var norsk. Större delen av publiken tillhörde den äldre generationen, och jag kan inte säga att jag var förvånad. Wiehe har släppt ett otaligt antal skivor de senaste årtiondena, och tacksamt är att samma publik håller vid då som nu.

Vad de två vännerna har gemensamt uppenbarar sig väldigt snart. De är gråhåriga, bär glasögon, och, de är där för att förmedla politik och komik med största känsla. Trots smått språkliga problem, känns det ändå som jag kan ta till mig musiken. Rösterna går oerhört bra ihop.  Även konsertsalen överaskar mig positivt.  Akustiken är helt underbar.

Paret riffade av låtar enligt upplagt schema, med varannan av Wiehe och varannan av Aleksandersen. En bit in i programmet spelas även Sång till friheten, komponerad av den gemensamma, nu avlidna, vännen Björn Afzelius. En översättning av Bob Dylan Masters of War framförs också. Här är Wiehes känslor starka, det är det ingen som kan missa, och i slutspurten av låten smäller han en sträng. Han byter gitarr samtidigt som han försäkrar oss om att det inte var texten han hade glömt. Wiehe fick nämligen avbryta måndagens spelning i Linköping pågrund av blackout. Idag var han dock i form igen lovade han. Och ja, det var han.

Aleksandersen lämnar scenen. "Nu blir det pausunderhållning. Och då ska jag spela en låt om ett sjunkande skepp". Visslingar och applåder, det är totalt uppenbart Titanic det handlar om. Därefter tillägger han: "Numer tillägnar jag den, den borliga regeringen”.

Så fortsätter konserten. Komik och politik går hand i hand för att mötas i så väl låttexter som mellansnack. När konserten lider mot sitt slut ljuder en önskan om Keops Pyramid. Först nu börjar jag fundera över vad som förde mig hit ikväll. Svaret är så simpelt, historien dock lång.

Med Thåström ständigt snurrandes i min spelare, kom min mor en kväll och frågade om det var "Mikael Wiehe jag spelade". Nyfiken som jag är, försökte jag leta reda på någon som åtminstone visste vem han var. Hade jag gått miste om någon som kunde jämföras med ett underverk som Thåström? Tillslut fick jag tag i en vän vars pappa hade en gammal skiva någonstans... Detta var 05/06. Wiehe spelade sedan på Hultsfred samma sommar, och jag var där.

Som slutspurt ger Wiehe sig på en text på norska. Ett säkert kort, då andelen människor som skulle märka om det blev något fel är mycket liten i lokalen. Samtidigt kommer jag underfund med att trots att jag avverkat över ett femtiotal konserter, var detta inte bara min första på UKK. Det var även min första sittplatskonsert.