Min festivalhistoria.

Kära läsare, låt mig för er presentera: Zarahs festivalhistoria!!

Det var en gång, för inte allt för längesedan, år 2002. Jag gick första året på gymnasiet och "alla" fick åka till Roskilde festivalen utom jag. Jag tjatade och tjatade på mor och far om att få tillåtelse att åka till Danmark för att gå på en veckas lång fest och se massa band. Trots att föräldrarna emellanåt var så trötta på tjatet att dom var sugna på att peta ut trummhinnorna höll dom fast vid sitt nej. Juni kom och så gjorde även hultsfredsfestivalen. Ztv sände live från festivalen och det gjorde inte direkt att jag blev mindre sugen på att få uppleva allt det där själv. Till mina föräldrars stora förtret fortsatte tjatandet från min sida, det exalerade nog lite under just hultsfredsveckan, men som dom principfasta föräldrarna dom var sa dom bestämmt nej eller så sa dem, sluta tjata, du kommer i alla fall inte få åka till Roskilde.

Tiden gick sakta men säkert framåt och plötsligt en dag damp det ner ett brev i brevlådan. Det var ifrån ett försäkringsbolag och dom skulle ge pengar till min pappa. Han hade några år tidigare skadat knät och nu så skulle han få pengar. Det var några tiotusen kronor och mina föräldrar började spekulera i vad dom skulle göra med dom där pengarna. Hur skulle de spenderas? Mitt förslag blev genast, åka till Roskilde och ta med sig Zarah. Jag vet inte vad det var som hände men dom sa; ja, varför inte? Det beslutades att jag och pappa skulle åka dit tillsammans och jag har nog aldrig varit så glad som jag var just i den sekunden när mina föräldrar sa att jag skulle få åka till Roskilde. Det var inte många dagar kvar innan festivalen så det var mycket som skulle fixas. Nytt tält, biljetter, liggunderlag, packa och så vidare. Dagen D kom och vi skulle ÄNTLIGEN åka iväg. Jag skulle till den där platsen som jag tjatat om så länge. Jag skulle få se en himla massa bra band och jag, Zarah Severin, skulle få uppleva en festival.

Jag minns så tydligt när vi åkte dit. Jag minns det skrangliga tåget som tog oss ut till festivalområdet. Jag minns hur det luktade när jag klev av och faktiskt stod framför entrén. Jag minns känslan av total lycka när jag såg festivalsugna unga och gamla människor i en salig blandning. Jag minns den där maggropskänslan som jag endast kan jämföra med att vara nykär och fortfarande ha kvar de där fjärilarna i magen. Jag har fortfarande den där känslan när jag kliver av festivaltåget och får mitt armband. Jag är nykär i festival varje år.  Kvittar om det är Roskilde eller Hultsfred, eller vilken festival det är, det är samma känsla. Det är en obeskrivbar känsla men jag kan bli så berörd när jag ser artiklar och bilder ifrån konserter och festivaler att jag faktiskt börjar gråta. Inte ledsamhets tårar utan glädjetårar. Glädjetårar över att andra är så glada och lyckliga. Att se människor glada och lyckliga gör att jag gråter, så enkelt är det bara. Min kurator frågade mig för ett tag sedan; Zarah, när är du riktigt lycklig? Det tog mig ganska långt tid att komma på svaret men svaret är att jag aldrig känner mig så fullkomlig och lycklig som när jag är på festival eller på en konsert som jag sett framemot. På en festival måste man leva i nuet, man har tillåtelse att för endast en vecka glömma bort ens bekymmer och endast bry sig om huruvida man har öl så att det räcker till nästa dag eller när ens favoritband skall spela. Musiken och festivallivet är det som gör att jag mår riktigt bra.

Just detta upptäckte jag när jag för första gången gick in på Roskilde festivalens festivalområde och fick se Superheroes på Oranga scenen. Den totala upplevelsen av att vara omsluten av musik och ett publikhav. Att allting annat runt omkring en just då tynar bort. Man lever för stunden på något konstigt sätt. Man super in var enda en ton och den går genom kroppen medans vissa delar av den stannar kvar inom mig. Det kan vara den där låten som för alltid kommer förknippas med just den festivalen. Vill jag få tillbaka känslan av hur det kändes när jag som 16 åring stod i första fållan framför orangea scenen på min absolut första festival, då lyssnar jag bara på Miami med Superheroes. Plötsligt är jag tillbaka igen och kan känna dofterna av öl och billiga bruschettas, höra musiken, känna de svettiga kropparna mot min hud. Jag kan känna den där fullkomliga lyckan. 

Självklart vill jag åka tillbaka till roskilde igen. Självklart vill jag stå där och känna pirret i magen med en tung ryggsäck på ryggen. Självklart vill jag känna den där totala glädjen och lyckan när jag fått på mig mitt armband. Självklart vill jag vinna biljetter dit. Självklart vill jag vara där och bara få vara. Lycklig och mig själv.