Min musikhistoria

En tanke slog mig idag: kunskap blir inte nödvänigtvis bättre av eller genom ackumulation. Och det är inte minst sant för ens musikkännedom: som tonåring trodde jag att man kunde ha någon slags definitiv bild av musikhistorien, hur olika genrer och artister hängde samman och hur viktiga de var - en ganska naiv inställning när allt kommer omkring. Om man, som jag, någonstans har en strävan att lära känna så mycket musik som möjligt, måste man förr eller senare inse att man håller på med ett omöjligt projekt; ett evighetsprojekt utan något rimligt, entydigt mål. Men en sådan strävan handlar inte nödvändigtvis om att samla information, som ett självändamål, utan också om upptäckarlust och nyfikenhet. Det är tyvärr lätt att man ändå hamnar i ett nät av klassificeringar och hierarkier: ett facit-tänkande som är typiskt för den västerländska moderniteten, precis som själva idealen om kunskapsackumulation och utveckling.

Om man står med båda fötterna på jorden kan man se musiken från ett annat, mer personligt perspektiv: visst kan man tycka om artister för att man anser dem fylla en viktig plats i "musikens historia" eller någon liknande berättelse, men oftast har man en mer intim relation till den musik man tycker om. Man känner något särskilt för vissa låtar, skivor eller artister, och det är inte alltid man kan motivera varför. Det behövs helt enkelt inte. Det är alltid roligt att hitta nya favoriter, men man behöver inte en konstant "tillväxt" av favoriter. Hur mycket bra låtar det än finns i världen kommer jag aldrig att kunna utveckla en personlig relation till dem alla. Egentligen kan man säga att de först blir till för mig som "bra låtar" när jag utvecklar den relationen, hur flyktig den än må vara.

2006 gav mig gott om sådana nya bekantskaper. Någon årsbästalista har jag inte gjort (fast det kanske kommer), men jag kan i alla fall konstatera att de tre högst placerade i Pitchfork Medias lista (The Knife, TV on the Radio, Joanna Newsom) också var tre av mina favoriter. Jag avslutade året med att dansa till bland annat Hot Chips "Boy from school", och invigde 2007 med att spela Wilcos "War on war", en låt som betytt mycket för mig under det gångna året och vars text jag kan tänka mig att ha som motto för det kommande, nya. "You have to lose / You have to learn how to die / If you want to be alive"

You must be logged in to comment on blogs! Inte registrerad? Du kan göra det här


Hitta ett jobb hos LeoVegas