Mörkrets furste och andra mäktiga upplevelser på Hultsfred 2007

"I´m the prince of f*cking darkness" är en line som Ozzy Osbourne brukar slänga sig med. Jag tror tyvärr merparten av dom som genomled hans djävulskt dåliga sånginsats på Hawaii-scenen är beredda att hålla med.
Mina egna förhoppningar om att få höra en storslagen röst av denna pyjamasklädde rock-ikon var inte ens stora på förhand och väl på plats framför scenen märktes det tydligt att Ozzy inte hade en sportslig chans att leverera något av intresse.
Det tydligaste tecknet om vilka hans publik är numera visade sig när han försökte få till allsång på den gamla Sabbath-låten War Pigs. Säkert 80 procent av publiken vet inte mycket mer om Ozzy än att han hatar sin frus alla husdjur som skiter på mattorna i hans hus.
Ozzy, inse att dina nya fans enbart sett dig på MTV.
Som in inte allt detta var djävulskap nog så körde hans gitarrist, Zakk Wylde, ett evighetslångt solo och försökte visa alla sina konster. Extremt uttråkande att se en man spela gitarr bakom huvudet eller dra strängarna med tänderna.
Betyg: Nackad kalkon

"Are you drunk? I certainly am", och det var verkligen ingen i publiken som kunde missta sig på Amy Winehouse tveksamma möjligheter att ta sig igenom ett alkotest.
Har lyssnat lite försiktigt på Amys material veckorna innan Hultsfred och det är trallvänlig old school blandat med lite nya intryck.
Härligast var kanske hennes mycket resliga dansare som stod och utförde alla möjliga intressanta moves, bland annat någon mystisk dans med händerna svajandes med kroppen, för att inte tala om de sneda "jucken" han gjorde emellanåt. Mycket roandes, och störde nästan ens möjligheter att ta in musiken - men vad gör det så länge man har det trevligt.
Betyg: 4 av 5

En dåre som överenergiskt flyger runt och har värst gympingpasset på scenen är ett försök till beskrivning av Salem Al Fakirs spelning på Atlantis-scenen.
Hade aldrig hört något material av Salem tidigare men när vår bloggande musiknörd Erik jämför honom med Stevie Wonder så sätts förväntningarna väldigt högt.
Måste ändå medge att trots aningens för mycket känsla av musik-skryt så är det ändå en mycket bra spelning.
Betyg: 4 av 5

Jonathan Davis och hans band Korn kämpade på som tusan med sin förortsmetal, inget annat band har väl så mycket identifierat sig med gangsta-känslan som kanske 50 Cent tycker han äger på grund av alla kulor han fått i kroppen.
Som helhet var det rätt bra, men som tur var verkade den entusiastiska publiken gilla det ännu mer än jag själv. Marken gungade även 100 meter från scenen där folk gav allt och levde sig in i spelningen.
Betyg: 3 av 5

Mando Diao såg jag senast i höstas på Liseberg, och känslan genom hela konserten är väl att det är samma spelning i repris. Bandet saknar tyvärr väldigt mycket av variation i sin musik och det är ofta så att två olika låter känns som en med en konstpaus. Beatles fast med fullt ös är den känsla man har genom den intensiva spelningen.
Till och med jag började nicka med till musiken lite försiktigt när de spelade låten "Mr Moon".
Om nu ljudet skulle ha varit bra hade jag nog inte stått och tänkt på hur min nästa langos-måltid skulle komponeras.
Betyg: 2 av 5

Manic Street Preachers är ett band jag verkligen avskyr på flera sätt. De är släpiga och jag gillar inte ens sångarens röst. Dock när Cardigans Nina Persson kommer in för en lite duett så började det bli lite mer intressant, åtminstone hon är ju rätt bra.
Dock tolererar jag inte vilken klyschig dynga som helst och totalt sett går MSP bort fullständigt.
I slutet på konserten bestämde jag mig för att gå och pröva vildsvin-kebaben istället.
Betyg: 1 av 5

Den enda spelningen som var i nivå med Ozzys var försöket Anna Ternheim och ljudteknikerna fullständigt förstörde. Ljudet var så illa att man helt enkelt inte stod ut mer än 30 minuter in i spelningen. En av de andra i den flyende delen av publiken muttrade till sin kompis att Anna normalt sett faktiskt var "bra skit".
Betyg: Nackad kalkon

Pet Shop Boys lyssnade jag jättemycket på för sisådär 20 år sedan och det kändes inför spelningen som att nostalgikänslor skulle infinna sig, med tankar på alla långa bilfärder till Västerbotten och Rättvik.
Djurbutikspojkarna, eller snarare gubbarna, har sorgligt nog framtiden bakom sig och det här tillsammans med Ozzy Osbourne är bland dom mest konstiga bokningarna. Dock är det ju knökfullt på planen framför Hawaii-scenen.
Betyg: 2 av 5

Det minnet som kommer att stanna längst av årets Hultsfredsfestival är Turbonegro och deras fantastiska spelning på Hawaii. Turbonegro, eller det mindre politiskt korrekta norska namnet Turboneger, är ärligt talat inget band jag lyssnar på daglig dags. Hörde dem första gången på ett regnigt Metaltown i Göteborg och förstod 1 minut in i spelningen att det här verkligen är ett av vår tids största live-band.
Turbonegro är inte lika imponerande på studio-skivor, men får oss som sett dem live lyssnar man gärna på skivorna också emellanåt.
Att de sedan har en helt egen armé av fans gör ju saken bara roligare, man orkade helt enkelt inte räkna alla som gick med blå jeansjackor med trycket Turbojugend på ryggen.
Totalt lycka infann sig när låtar som "Get It On" och "I Got Erection" spelades, bättre än så blir det inte på Hultsfred!
Betyg: 5 av 5

Sammanfattningsvis måste jag bara beklaga den lite för ofta förekommande dåliga ljudkvaliteten på spelningarna. Vissa branschtyckare sade både på plats och i media att det beror på att de tvingats sänka volymen - men det har jag svårt att tro på då det ibland var bra ljud.

Hultsfred, bokar ni lite mer finsk rock/metall nästa år så kommer jag igen. Ett förslag är att strunta i alla önskningar om att boka HIM och istället ge Suburban Tribe en chans.