Popaganda dag 1

Trots att regnet låg i luften hade ändå många valt att ta sig till universitetet för årets Popagandafestival. Kön in till området sträckte sig halvvägs till tunnelbanestationen och innanför stängslet hade precis I’m from Barcelona börjat spela som jag gärna ville se. Det var svårt att inte bli glad när Barcelona bandet stod på scen. Tjugosex killar och tjejer står där uppe och sprider glädje med sång och dans. Några iklädda hattar och roliga hjälmar. Det märktes att bandet och Emanuel trivdes då det skämtades och tjoades nästan mellan varje låt. Stundtals kändes det nästan som om dom var för glada, så att det gick till överdrift. När hiten Were from Barcelona spelades sprutades blå-röda konfettis ut över publiken och en halvbra allsång alstrades. "Don’t give up on your dreams" sjöng dom mot slutet av spelningen. Det ska inte ni heller göra, för Barcelona bandet har potential att gå långt.

Efter I’m from Barcelona var det ett glapp i schemat till nästa band jag ville se som var Henrik Berggren. Då passade jag på att gå förbi den jätte lilla scenen Jamobilen där feministiska teatern Lacrimosa uppträdde. Men röda plastnäsor och vingar var inget som tilltalade mig så jag fortsatte ner mot lilla scenen där bandet Tuung från Storbritannien snart skulle spela. Jag visste ingenting om dom förutom att Popaganda var väldigt stolta över den bokningen, så det var värt att spana in. Visst hade Popaganda rätt, Tuung var riktigt bra och är att räkna med i framtiden. Musiken var en blandning av akustiska gitarrer och electro som kallas folktronica. På scenen satt några långhåriga britter med akustiska gitarrer i knäna och ut kom musik som klickade rätt på en gång.

Nu var det dags för sångaren i Broder Daniel att spela på stora scenen. In kommer Henrik Berggren iklädd basker, kavaj och en vit scarf runt halsen, precis som man är van att se honom. Det var färre "stjärnor-under-ögonen-tjejer" i publiken än väntat. Ensam med en akustisk gitarr skulle han övertyga publiken med sina låtar från Broder Daniel tiden. Men det gick inte riktigt, man kände direkt att det var något som saknades. Låtarna behöver fler instrument för att låta bra helt enkelt, jag började trumma på benen för att det lät så monotont. Dessutom är inte Henrik någon vidare talang på gitarr vilket märktes klart och tydligt igår. Det såg väldigt ensamt och tomt ut där uppe på scenen, ibland var det som att kolla på en staty som kunde röra munnen. Enda gången som han lyckades bra var under Shoreline då en härlig allsång spred sig i publiken och stämningen höjdes ett snäpp. På slutet åkte capot upp på sjätte bandet och då visste jag att det var slut. No time for us avrundade spelningen precis som han avslutade på Annexet för tre år sen.

Nu hade det börjat strömma in ganska mycket folk till festivalen och ölen började sakta men säkert värma händerna i det lite ruskiga vädret. Det var dags för Mew som enligt mig är ett av dom bästa banden live. Jag har bara sett dom inomhus tidigare där dom gör sig bäst då deras vackra projekteringar med mystiska djur och människor i bakgrunden framhävs. Ikväll var det lite för ljust och öppet för Mew. Men jag älskar deras musik så det var underbart trots att dom inte bjöd till så mycket på scen. Trycket i publiken var nu ganska hårt och man puttades fram och tillbaka som en ojämn våg. Några killar bredvid mig skrek Snowbrigade mellan en låt. Några låtar senare spelades den som dessutom var spelningens bästa. En sak är säker att Mews musik gör sig bäst i en intim inomhuslokal.

Lagom till kvällens sista akt som var Jenny Wilsons så började regnet som hela kvällen legat i luften att ösa ner. Lite typiskt men det var bara att stå ut för som man säger lite regn har väl ingen dött av. Paraplyna åkte snabbt fram och a sig som en hinna över publiken vilket gjorde det lite svårare att se. Trots regnet var det fortfarande många tappra kvar, vilket dom gjorde rätt i för det här var en konsert man inte ville missa. Jennys musik är magiskt vacker och hon har en charmig utstrålning uppe scen. Bästa låten var Love ain’t just a four letter word där hennes röst påminner väldigt mycket om Joanna Newsom. Som en drottning med sina vingar på ryggen äger hon scenen och ger oss en underbar avslutning på Popagandas första dag.