Popaganda dag 2

Vädret fortsätter förstöra för Popaganda. När jag kom dit var det minimalt med folk och hela gräsområdet hade förvandlats till ett hav av lera. Vid jamobilen stod det en ståuppkomiker på scen och ett par tappra människor i publiken som trotsat regnet. Jag gick ganska snabbt vidare till lilla scenen där Language Of Flowers från Irland spelade. På scenen stod det tre killar och en tjej och spelade popmusik som inte riktigt tilltalade mig. Visst det lät bra men bandet saknade utstrålning och såg allmänt stela ut på scenen. 

Första akten på stora scenen den här dagen var Loney, Dear som enligt mig var dagens positiva överraskning. Man blir alltid lika exalterad när man hittar något nytt som man verkligen gillar. Det här var så bra att regnmolnen skingrades och man skymtade för första gången under festivalen blå himmel. Sångaren Emil Svanängen imponerade med en knivskarp röst som fångade publiken uppmärksamhet på en gång. "I’ve been watching you from the other side, I know you so well" sjunger Emil så himmelskt vackert att dom enda regndropparna som föll var tårar. Men bara för en kort stund för det blixtrade snabbt till och det lugna varvades med rockigare låtar som han gjorde minst lika bra. Den kombinationen gjorde att man inte tröttnade. På slutet av sista låten som mest bestod av namma-namma-namma sa Emil "Om ni sjunger med blir vi lika många som I’m from Barcelona". Visst sjöng publiken med och vi blev betydligt större än Barcelona bandet. Vilken klockren avslutning på en klockren konsert.

Efter Loney, Dear kom molnen tillbaka och det mörknade lite över Universitetet. Kanske var det för att nästa band Lo-Fi-Fnk inte klarade av att hålla ribban uppe. Bandet bestod av två unga killar och tre körtjejer som spelade elektronisk dansmusik. De tre körtjejerna såg måttligt uttråkade ut, som om dom bara längtade tills spelningen var över. Killarna försökte dra igång publiken men utan större resultat. Det kändes allmänt nervöst och darrigt uppe på scenen. Den här musiken gör sig helt klart bättre på skiva för tillfället. Lo-Fi-Fnk måste växa till sig lite innan dom kan få den värdighet musiken förtjänar på scenen.

Nu var det dags för bandet som jag hade störst förväntningar på. Jag har länge gillat David And The Citizens men aldrig fått chansen att se bandet live. Nu var det äntligen dags och in kommer sångaren David Fridlund och inleder med orden "Tjena Göteborg". Solen hade börjat titta fram och nu hade en ganska stor skara människor tagit sig till festivalen. Men underbart är kort för lagom till David sjöng "They say hold on, after rain comes sun. I think today it’s the other way round" började regnet lite komiskt att sippra ner från himmlen. David hade rätt i texten men det var inte bara det som var rätt utan det mesta stämde. Mina förväntningar uppfylldes helt klart och det där med Göteborg var som tur var bara ett skämt för en stund senare sa David att han självklart menade Jönköping. När den gamla låten Song against life spelades var det som bäst drag. Publiken hoppade och sjöng och Magnus på synthen dansade så att svetten lackade. David and the citizens gav verkligen allt och bjöd Popaganda på en hejdundrande show. 

Frida Hyvönen är alltid lika rolig att se live, vilken karisma den kvinnan har. Tjugo minuter innan spelningen skulle börja soundcheckade hon på scenen och till vänster står det två kvinnor och en kille bakom tre mikrofoner. En av dessa kvinnor var sångaren Marit Bergman. När Frida Hyvönen tillslut kommer in på scenen har hon med sig en klase vindruvor och ett glas rött vin. Hon kastade ut en druva i publiken och sa något i stil med att "det blir gott vin när druvan blandas med söta läppar". Det är inte lätt att få publikens uppmärksamhet med ett piano och lite sång men Frida lyckas jämt. Under låten I drive my friend kommer Marit Bergman och de två andra från soundchecket in och det låter riktigt bra. Under hela konserten fortsätter Frida att kasta ut druvor till publiken och Marit delar ut presenter i form av t-shirtar. Med Fridas känsloladdade texter och roliga mellansnack får hon Popaganda i god form. När hon sjöng låten Once I was a serene teenaged child var känslorna starka. Fridas konsert var fängslande vacker och värmde mig under 45 minuter i den bittra kvällskylan. 

Efter Frida Hyvönen strömmade publiken till andra sidan och en tjej framför mig ramlade olyckligtvis i leran. Det var dags för The Embassy som konstigt nog fick spela på den lilla scenen. Embassy imponerade med sin blandning av pop, electro och rock och var riktigt bra ikväll. Bäst var hiten Some indulgence som även The Tough Alliance gjort en cover på. Göteborgsduon lyckades få det att låta lika bra live som på skiva och flera tusen människor dansade eller höll takten med foten. Även Embassy lyckades hålla oss varma och framförallt glada.

Sist ut den här kvällen var det discoinspirerade bandet Le Sport. En riktigt bra avslutning på kvällen framförallt för alla som skulle vidare och dansa. En bättre uppladdning med The Embassy och Le Sport är svår att få. De flesta låtarna dom presenterade handlade lite charmigt om kärlek och mindrevärdeskomplex. Le Sport lyckades helt klart att tagga till publiken och bäst var utan tvekan låten Tell no one about tonight då en stor fest bröt ut på Universitetet.

Efter en heldag som denna åkte jag hem med leriga skor och ett leende på läpparna.