Popaganda dag 3

Då var det dags för Popaganda att avrunda festivalen för det här året och det kunde dom inte ha gjort på ett bättre sätt. Idag var det för första gången uppehåll och leran från gårdagen hade torkat in. Jag begav mig till lilla scenen där en man i vit mask hoppade runt och dansade till Unarmed enemies electropop. Duon i bandet stod bakom två datorer och sjöng till dunkande bas. Tyvärr var kanske inte deras sångröster dom bästa. Men musiken funkar hur bra som helst att dansa till, det visade i alla fall mannen i masken. Hans roll var nog bara att just försöka peppa publiken till dans, men tyvärr var det nog lite för tidigt för det. Folk hade nog inte ens blivit av med baksmällan från gårdagen.

Näst ut på stora scenen var Andreas Mattsson. Debutskivan The lawlessness of the ruling classes har gått varmt hemma och det skulle bli kul att få höra låtarna live. Sångaren i det forna bandet Popsicle intog lite blygsamt scenen i en grå kostym och inledde med den instrumentala låten Four majors. Flera i publiken satt ner i gräset för solen hade börjat titta fram. Andreas var väldigt fåordig, men vad gör det när musiken talar sitt tydliga språk. Låtarna är ganska lugna men det blixtrade till ordentligt när trummisen Niklas bjöd på flera grymt bra solon och fills. Niklas avslutade även ensam på scenen med ett långt trummsolo. De få orden som Andreas sa var tack och någon i publiken ropade tack själv och visst det är bara att tacka Andreas för en bra start på dagen. Bäst var låten Down on the corner.

Det var nu väldigt mycket folk på området och stämningen var på topp. På lilla scenen hade Elf Power från Usa börjat spela så jag gick dit för att kolla. Men jag hade svårt att koncentrera mig då jag ivrigt ville bege mig till stora scenen för att få bra plats till Hello saferide. Elf Power spelade folkrockig musik och det jag såg var bra men inte mer. Väl på plats framför stora scenen stod jag förväntansfull och glad längst fram och såg på när Annika och bandet som utgör Hello Saferide soundscheckade. En kvart senare kom Annika in i sin gröna klänning och inledde med den nya låten The quiz. Hela konserten var ett enda stort lyckorus och tiden gick alldeles för fort. Det märktes att Hello Saferide trivdes bra uppe på scenen. Den bittra låten Lonliness is not better when you’re alone sjöng hon himmelskt vackert och med en inlevelse som bara hon kan. Bäst var Highschool stalker då publiken sjöng med och klappade i takt. När konserten var slut sa en tjej framför mig "kolla på himlen" och jag tittade upp och inte ett moln syntes till.

Med Annika kom det vackra vädret, ölen flödade och det märktes att solen spred glädje. På lilla scenen spelade Erland Öye med sitt band The whitest boy alive. Dom kunde inte ha valt ett mer passande namn då Erland nog faktiskt är den vitaste killen i världen. Som tur är var spelningen inte blek och tråkig. Deras musik präglas av indie och dans dans dans. Och visst dansades det, framförallt under låten Sexy då duon från Cat 5 kom in och gästade och det var även spelningens bästa.

Äntligen var det Josh Ritters tur att kliva upp på stora scenen istället för The Concretes som ställde in på grund av sjukdom. Det här var helt klart den bästa spelningen och den bästa bokningen under hela Popaganda. Vilken härlig och genomtrevlig kille Josh Ritter är. Musiken är countryinspirerad och låter lite som Ryan Adams i hans mest positiva bemärkelser. Josh hade ett leende på läpparna under hela konserten och man blev alldeles varm av den sanna glädjen. Det märktes att han var glad över att vara i Sverige och spela inför minst tiotusen människor. Jag stod bara och njöt för jag var minst lika glad. Under en låt kom hans vän Nicolai Dunger in och gästade och det var en trevlig överraskning, låten dom sjöng var helt klart bäst.  

Sist ut ikväll var Shout out louds som jag bara såg en låt med för sen gick jag in backstage. Dom inledde mycket starkt med min favoritlåt Very loud. Resten av spelningen lyssnade jag på bakom scenen samtidigt som jag små pratade med Josh Ritter och hälsade på Nicolai Dunger. Josh var precis lika glad och trevlig som det intrycket han gav uppe på scenen och min glädje går inte att beskriva. Han sa att han gärna kommer tillbaka och spelar i Sverige snart och jag längtar redan.