Progpower 2006

Progpower Europe 2006


 


 


I det lilla samhället Baarlo nära den Tyska gränsen i landet av tegel, Holland, ska det ske igen för 8 e året sedan starten 1999. Det vankas progressiv hårdrocksfestival med inslag av powermetal och stadens totala hårlängd ökar drastiskt under de två hårda dagarna som Progpower Europe äger rum.


 


Hela festivalen börjar med en förfest på fredagen som gästas av två band, sedan drar hela kalaset igång mitt på lördagen.


Det första bandet jag hinner se heter Scar Symmetry och är årets svenska representanter trots att festivalen inte ofta omnämns i svenska sammanhang har det varje år funnits med ett eller flera band från vårt avlånga land.  


Scar Symmetry går på med en aning för hög ljudvolym som inte ger musiken rättvisa i den förhållandevis lilla lokalen lämnas en aning mer att önskas av ljudbilden. Men bandet gör ett bra jobb i det som dessa gossar kan påverka. Jag blir väldigt intresserad av att höra mer av denna tunga musik med en klar blandning av både power och progressivitet, gärna från en skiva med renare och klarare ljud. Detta ”fel” rättas dock till under kvällens gång och när de sex herrarna i danska Mercenary går på vid tiosnåret behöver man inte trycka in öronpropparna så de riskerar att fastna. Även om ljudet är bra och upplevelsen helt okej med en hel del styrka skulle jag nog för bandets tydliga dragning åt powermetal-hållet inte hänga dem högst upp i min hårdrocksjulgran. Men de tycks falla många andra mycket väl i smaken och de lyckas rocka rummet ganska hårt.


Mercenary får avsluta kvällens framträdanden. För dem som vill fortsätta festandet finns det en källare med en trevlig bar där det hålls efterfest. Baren är även öppen under hela festivalen och sent om sider upptäcker jag att det finns en liten skivmarknad i ett annat rum i källaren som har öppet till åttatiden på kvällen.


De flesta står utanför och delar ord, öl och visdom mellan banden. Ölen inhandlas innanför portarna med en liten plastbricka som man köper ensam eller i en bunt, beroende på hur hårt ölandet skall bli under kvällen. Den bytes sedan in emot en öl och det känns som om man vunnit på lotto. Några drinkar, läsk, kaffe och vin finns både i baren i själva festivallokalen samt i källaren. På parkeringen kan man enligt traditionell holländsk standard köpa pommes med majonnäs, som är betydligt godare än det låter.


Den andra dagen börjar redan vid ett men det första bandet jag ser är Dark Suns, fyra killar från Tyskland som spelar lugn, hård, melankolisk, tung, känslofull…ja listan kan göras lång. Kort och gott progressiv metal. Bandet är mitt i ett byte av basist och med sig på scenen denna kväll har de Pain of Salvations förre basist Kristoffer Gildenlöw. Bandets medlemmar har en mycket fast plats på scenen, musiken bjuder inte in till mycket röjande och oron för en tråkig spelning börjar redan efter det dock mysiga introt i form av Loreena Mckennitts The Mystic’s. Men efter några sekunder är oron som bortblåst. Medlemmarnas fasta platser är givna, men energin flödar emellan dem och sätter hela scenen i rörelse på ett annat sätt. Trummisen/sångaren levererar smärtsamma textrader i perfekt harmoni med sitt andra instrument. Att sångaren inte står längst fram på scenen gör det lättare att ta in samtliga medlemmars uttryck, men jag funderar på om inte Dark Suns hade kunnat suga å sig folks spridda blickar ändå. Den man vanligtvis kanske inte brukar se mest på är keyboardisten som oftast står lite i skymundan. Även här finns han på den bakre delen av scenen men utstrålar sådan energi att jag ser mångas blickar färdas till just honom. Han verkar närmare älska med musiken och sitt instrument än att spela på det med invand teknik. Det här är ett band som menar vad de spelar och spelar vad de menar. Detta kan inte vara det sista jag sett av Dark Suns.


Andra bandet att gå på är norska Communic, ett band med endast tre medlemmar som för den sakens skull inte förlorar något i ljudbild eller styrka. Bandet låter på sina ställen progressivt men mer åt det traditionella hårdrockshållet med progressiva inslag om jag skulle beskriva det. Communic delar turnébuss med Scar symmetry, och som med detta band har ljudet under Communics spelning blivit sämre och uppskattningsvis en hel del högre.


Min oro stiger då jag är rädd att folks förväntningar, som jag hört ryktas om i rummet, skall skadas lite om ljudet ska vara lika illa på huvudakten Riverside.


Men till min och de flestas belåtenhet går polska Riverside på med ett stämningsfullt intro och ett ljud som tillsammans med den kommande atmosfären kan få en att känna molnen under fötterna. Mellan varven blir det en aning för långa instrumentala bitar, som skulle ha fungerat om de inte bitvis fallit platta till marken. Riverside är också ett band med mer stillsam uttrycksfullhet, men de har atmosfären de lyckas skapa med känslan i musiken att tacka för att framträdandet inte som helhet blir en aning trist.


Under låten I turned you down från skivan Second life syndrome faller en stor del av publiken i ett slags transliknande tillstånd vilket jag själv till en början har svårt att upptäcka då jag också hamnat där. Riverside ger i stort sätt svar på folks förväntningar och avslutar galant en givande, lite annorlunda och välorganiserad festival i det hela.



 


 

You must be logged in to comment on blogs! Inte registrerad? Du kan göra det här


Hitta ett jobb hos LeoVegas