Random-funktionen som estetisk praktik

Identitetsproblematik som musikkonsument kan ta sig väldigt löjliga uttryck.

Någon får gärna rätta mig om jag har fel, men jag har en stark misstanke om att större delen av allt musiklyssnande numera sker utifrån filer i olika format, snarare än den sjävklarhet skivor var för tio år sedan. Skratta inte, det är inte självklart, och det har stor betydelse bland annat för den framtida definitionen av ett album - termen kommer att behöva relateras ännu mer till abstrakt konstnärlig avsikt än den konstnärliga produkten i sig, för att inte tala om att begreppets fortlevnad förutsätter en viss hängivenhet på mottagarsidan. Och även för de lyssnare som bryr sig om vilket album en låt kommer från, kan minnesprocessen försvåras av att man plötsligt inte längre kan relatera till fler sinnen än ett: något av det taktilt och visuellt albumspecifika (färg, formgivning, slitage, kanske till och med doft) i musikkonsumtionen går förlorat.

Musiklyssnande utifrån filer är mer tänjbart som praktik än det att lyssna på skivor. Man kan välja att, som med skivor, följa ett tänkt album, från det inledande spåret till det sista. Man kan sätta en bestämd låt på repeat, även det något som går utmärkt med skivspelare. Man kan, som när man gör blandband, sammantälla en spellista med favoriter från olika album. Allt detta är genomförbart i båda led, även om det kanske är något mer krävande att samla önskelåtar med skivspelare och kassettband. Däremot finns en viktig skillnad: att lyssna på musik i uppspelningsprogram ger en möjlighet att välja ickevalet. Man kan utsätta sig för anarki. Möjligheten att bli förvånad finns inte på samma sätt när man lyssnar på musiken på skiva.

Jag lyssnar själv inte på musik i samma utsträckning som många av mina generationskamrater, och när det väl blir av är det ofta ett mer specifikt musiklyssnande: jag vill höra den låt som ekat tyst i bakhuvudet ett tag. Däremot har jag med nyfiken uppmärksamhet följt andras musikkonsumtion, i den mån det varit möjligt för mig, och ett av de mest intressanta elementen är, när det gäller musikfiler, den totala samlingens sammansättning och användandet av random-funktionen.

För initierade i olika läger, innebär det att en samling är imponerande att den består av rariteter och eftertraktade obskyriteter - gärna så mycket att det blir förödande för de likasinnade som har mindre. Vi kan kalla det en kvalitativ musiksamling, inte för att den skulle hålla någon högre kvalitet i sig, eller vara oberoende av sin kvantitet - ju fler rariteter, desto bättre. Måttenheterna som används, däremot, obskyritet och ovanlighet, pekar lätt ditåt. I andra lägret finns en sorts samlare som är stolt över sin samlings bredd - som utan att bedra sig med gott samvete kan säga sig lyssna på allt. En kvantitativ samling (som, bör betonas, inte alls nonchalerar kvalitet: det blir bara inte det primära). Om jag får generalisera, är det den senare gruppen som får ut mest av random-funktionen. Den ger dem möjlighet att frossa i sin bredd, den så att säga manifesterar deras självbild på ett väldigt påtagligt sätt (medan en entusiast med en kvalitativ samling så att säga får sin identitet bekräftad främst av sina mest ovanliga samlarobjekt, och inte direkt har samma behov av random-funktionen. De må använda den, och förtjust bli förvånade, men de har inte samma behov av den.)

Ska allt det här leda någonvart, då? Kanske inte. Häromdagen hade jag ett kort samtal med en bekant om vårt respektive filinnehav. Jag konstaterade att jag blivit kallad kräsen, och han fällde den utsökta kommentaren att han nog har fler genrer representerade i sin samling än jag, iallafall. Min inre, kvantitativa musiksamlare blev djupt indignerad. "Vad är en genre?" ropade hon argt. "Vad vet du om industri, medeltida kyrkomusik, tropicália, krautrock, tolvton och postpunk, egentligen?" Den spontana reflexen blev att kontra - med kvantitativ elitism. Det är ibland svårt att hålla i minnet att det inte är en tävling. Särskilt när det alltid är de andra som börjar.