Rapport från ett mysigt Peace & Love

Resan från Göteborg till Borlänge tog längre tid än vi hade väntat oss,
antagligen för att det är så många små samhällen på vägen upp och en massa 50
kmh-sträckor.
Väl framme noterades att Peace & Love är ännu mer av en
stadsfestival med camping än vi misstänkte på förhand. Det är gott om asfalt
överallt och söker man lerbad vid regn får man nog söka sig någon
annanstans.

Vi smällde upp vårt 20 kvadratmeter stora blåa tält inne på
funktionärscampingen och började orientera oss i utbudet av musik. Det
musikaliska programmet innehöll inget som kändes fantastiskt, men en hel del som
givetvis skulle besökas. Samtidigt är jag lite försiktigt mätt på festivaler
redan då jag knappt sovit ut sedan Hultsfred för 2 veckor sedan.

Största överraskningen under torsdagen var Dia Psalma som
jag trodde spelade ”vikingarock”. Detta trodde jag nog främst på grund av att de
jag kände som lyssnat på bandet under 90-talet också lyssnat på lite granna vit
makt-musik – utan att för den delen vara nazister.
Dia Psalma var bara
bekanta till namnet tidigare och uppenbarade sig som ett punkigt rockband med
vis-influenser som grädde på moset.

Mustasch är för mig ett givet inslag om jag ska på festival
då de med Ralf i spetsen visar några av Göteborgs främsta riff med medföljande
röjarskiva. Ett rutinerat band, en festivalshow med kvalitetslåtar rakt
igenom.

En sång till friheten var en tribut till Björn Afzelius som
skulle fyllt 60 år i år. Det var så gott som öde framför scenen och efter
brutala gäspningar under två väl bekanta låtar gav vi upp och gick vidare.

Ett antal bra låtar har skapats av Melody Club, tyvärr var
sången under all kritik. Det var svajigt, osäkert och småfalskt mest hela tiden.
Flertalet av de halvt medvetslösa ungdomarna mellan campingen och scen-området
hade gjort en betydligt bättre insats.
Turligt nog lyckas inte sången förta
nöjet med Melody Clubs bästa material.

The Tough Alliance hade en lång kö där många köade förgäves.
En besviken kille i kön hade rest ända från Danmark för att se bandet och
tvingades inse att han antagligen inte skulle komma in i lokalen till
scenen.

Ljudet har varit fantastiskt och lämnar lite skam på de tyckare som efter
Hultsfred påstod att man måste ha hög ljudvolym för att få ett nyanserat ljud.
Hultsfreds ljudbild kan känna sig utklassat.

Nu ska jag springa till nästa spelning…