Recension av Manu Chao (Peace & Love)

Manu Chao (Eldorado
Eldorado tjugotvå nollnoll. Plats och tid är tillägnade en av festivalens största bokningar, Manu Chao.

Förväntningarna var på heltopp inför torsdagens huvudakt. För mig är Manu Chao partymusik, som funkar i alla lägen. Förhoppningarna var därför att den forna parkeringsytan skulle förvandlas till ett enormt dansgolv, med ett svajande publikhav. Mina förväntningar möttes ungefär halvvägs.

Den franska sångaren förmedlar energi och får publiken med sig i sina starkaste låtar, men däremellan hinner jag tappa viljan och större delen av låtarna känns mer som transportsträckor.

Med häftiga ljuseffekter och självklart en del ljudeffekter, lyckas han hålla mig närvarande ett tag, men långt ifrån hela spelningen.

Manu Chao funkar skitbra som bakgrundsmusik, på ett party eller en stund för mig själv, sure. Men efter dryga timmen framför scenen känns det enformigt och nästan småtråkigt.

Men Manu studsar fortfarande upp och ner som en studsboll och det får mig ändå tycka att han tillför festivalen något; glädje. Fred, kärlek och glädje, så stavas Manu Chaos spelning tillika årets upplaga av Peace and Love.

Betyg: 3/5