Recension av Pugh Rogefeldt (Peace & Love)

Pugh Rogefeldt (Eldorado)
Klockan tre torsdag eftermiddag öppnas festivalområdet upp för första gången 2008. Två och en halv timme senare står jag framför festivalens största scen.

För min del blev det Pugh som fick inleda detta tioårsjubileum av Peace & Love.  Jag kan tyvärr inte säga att jag hade många med mig, och det kanske var lika bra.

Bandet har till en början lite problem med tekniken, vilket Pugh påpekar lite då och då. I övrigt är det klent på mellansnack eller annat för att få igång publiken. Pugh svänger lite fram och tillbaka på sin plats, men den i genomsnitt lite äldre publiken står still.

Pugh har ett brett spann av låtar att välja mellan, han har gjort musik i snart 40 år. Konserten känns nästan lika lång. Efter drygt halva speltiden smäller Pugh in Visan om Bo, och strax därefter kliver Martin Axén, producent av nya plattan Vinn hjärta vinn och för övrigt också medlem i det svenska glamrockbandet The Ark, upp på scen. Dessa gör två låtar tillsammans, och detta är ett av spelningens ljusare moment.

Slutligen kliver Pugh av och på scenen för att framföra Små lätta moln som enda extranummer.

Spelningen kan liknas lite vid klibbig kola som fastnat i tänderna. Sött när man får det, segt när man har det och lättande när man fått bort det. Tyvärr Pugh, jag föredrar krispiga karameller.

Betyg: 2/5