Rolling Stones Ullevi Göteborg 3/8 2007

1947 skrev blueslegenden Muddy Waters en låt med titeln Rolling Stone. Nästan 15 år senare bildades bandet Rolling Stones, som betyder lösdrivare eller orolig själ.

Mick jagger, sångare i Rolling Stones, sa en gång i sin ungdom att han hellre skulle dö än sjunga Satisfaction när han var fyrtiofem. Och där stod han på Ullevi i somras, närmare sextiofem, och gjorde vad?

Men jag klagar inte på att attityden förändras genom åren. Inte hos band som Rolling Stones. Visst kan man tycka det är lite lustigt att se en sextiofem år gammal man stå på en scen och sjunga "let´s spend the night together" men det ögonblicket var ändå ett av de bästa hittills i mit liv. Där stod jag längst fram, överlycklig. Framför den största scen som någonsin byggts på Ullevi. Pulsen slog, tårarna rann och benen skakade så jag trodde att hela Göteborg skulle känna marken vibrera.

Sedan vaknar man dagen efter och ser rubriker som "Tyvärr nu är Stones slut, sten-döda". Men vad folk än säger så är det faktiskt Rolling Stones som vinner. De har skrivit livsförändrande rock som inspirerat människor i över 40 år. Ingenting spelar någon roll när första raden är full av 17-åringar med stjärnor i ögonen.

Jag tvivlar inte på att Stones var bättre förr, men jag såg ju inte dem då så det enda jag kan jämföra med är band som Beach Boys eller The Who som numera liknar parodier på sig själva. Eller ett gäng dresserade hundar som går upp på scen och gör om sitt enda trick år efter år, för en bit korv. Det är sådana som de som gör att många unga band säger att de ska lägga av innan de blir trettio. Ingen vill ju vara en död stjärna som fortfarande lyser.

Stones må vara äldre nu än de var förr, men den stjärnan är det fortfarande liv i kan jag säga. För det finns inte många som har mer utstrålning på scen än Mick Jagger, eller som är mer musikaliskt skickliga än Keith Richards. De är levande legender som påminner oss om rockens rötter, och hur stenen en gång sattes i rullning av typer som Muddy Waters.