Spontan dumhet.

Nu har jag smält de flesta intrycken från förra veckans fantastiska hultsfredsfestival. Men när jag blickar tillbaka på hultsfred så slås jag av det fantastiska i hur dumma diskutioner man kan fastna i.

Som när jag skulle försöka lära tre 30-åriga tyskar vad begreppet "In i dimman" innebar, på engelska (!!!!).
Inte nog med att mina engelska kunskaper dalat det senaste året, alkoholen spelade också ett spratt i mitt hjälplösa försök.
Tillslut nickade tyskarna och höll med på allt jag sa mest för att slippa engagera sig.

Eller diskutionen om hur många människor som skulle kunna bajsa med den toarulle som vi just spridit genom att kasta gris mellan varandra i campet.
Tanken var så intressant att vi rullade upp hela (!!) toarullen igen.

En annan lustig händelse var när killen med ett litet sår på fingret sprang in i sjukhustältet och låtsades svimma. tala om panik bland personalen, och lika mycket "ilska" när han sa "Äsch, jag bara skojade ju"

Det är det här som gör att festivalerna i dessa år är det mest primära i livet.
Känslan av spontan dumhet, en slags dumhet som absolut inte gör någon illa. Utan en korkadhet som bara gör att människor kan skratta och vara lyckliga.

JAG LÄNGTAR TILL ROSKILDE.