Stockholm Jazzfestival - 19 juli 2006

Den senaste tiden har präglats av hektiska veckor, sena kvällar och överbokade helger. Inte minst när det gäller konserter. Jag bestämde mig lite spontant för att besöka Stockholm Jazzfestival. Under två dagar såg jag stora namn som Lisa Miskovsky, Bo Kaspers Orkester och Kanye West. Värmeböljan fortsatte att hålla i sig och väl ute på Skeppsholmen slog jag mig ner på en av bänkarna framför scenen och tog en välförtjänt pilsner och kisade mot den bländande sommarsolen. Bakom scenen såg man båtarna åka förbi och Fritt fall gick på högvarv på Gröna Lund.

Efter en öl var dags för tjejen med en röst skänkt från ovan och en talang på snowboard att göra comeback efter några år i skymundan. På den lilla ståplatsen som fanns stod en tapper skara fans och trängdes. Lite längre bak satt resten av publiken på bänkar eller bredde ut sig med filtar, mat och dryck på marken så man fick leka inte nudda mark för att ta sig förbi. Vissa festivalbesökare tog sig nästan lite för mycket frihet så att det blev störande tillslut. Lisa Miskovsky inledde självsäkert och klockrent med hitsingeln Driving one of your cars och höll en hög nivå konserten ut. Blandningen av låtar passade den breda publiken utmärkt. Hon bjöd bland annat fansen på nytt, bra material från hennes skiva Changes som släpps i höst. Den mindre entusiastiska publiken som bara hade hört henne på radion blev inte heller besvikna då hon spelade alla hitsen. Konserten var bra och det är kul att Lisa Miskovsky är ute i rampljuset igen. Jag har tidigare tyckt att det varit lite för mycket radiopop över Lisa Miskovskys musik men den uppfattningen ändrades efter att ha sett henne live och lyssnat på låtarna ur ett mer objektivt perspektiv. Det här var en bra start på Jazzfestivalen och jag har funnit min drömtjej.

Bo Kaspers Orkester gjorde även dom comeback efter ett uppehåll. Det är bandet jag lyssnat på länge men aldrig fått chansen att se live. Idag var det äntligen dags. Men de höga förväntningarna besannades aldrig tyvärr. En stark inledning med Vi kommer aldrig att dö sätter ribban högt men följs sedan av en del nytt material som jag aldrig riktigt fastnade för. Låtarna var inget vidare bra och det var för lite Bo Kaspers över dom. Konserten gjorde sig helt klart bäst under de äldre låtarna. Då kom publiken igång med lite dans och en svag allsång kunde höras. Kanske är det hög tid för Bo Kaspers Orkester att runda av här och avsluta med flaggan i topp istället för att sakta tyna bort.