Tjejernas Accelerator 2006

Onsdagskväll den 5 juli 2006 och restaurang Trädgå´rn i Göteborg bjuder upp till festivaldans genom Accelerator The Big One 2006.

I Göteborg har festivalen tre scener, varav två placerats inomhus. Tyvärr ligger den lilla inomhusscenen endast bakom glasdörrar och fönsterrutor, vilka vätter mot utomhusscenen varför lugnare akter där inne är svåra att höra i bullret från de mer fartfyllda numren på utomhusscenen. Jag, liksom många andra, ger upp tämligen snabbt och missar säkert därför en massa bra på den lilla inomhusscenen. Jag lider med artisterna på denna scen som motvilligt får se flertalet av oss åskådare lämna lokalen. Eftersom ljudet från utomhusscenen är det dominerande, känns det meningslöst att stå kvar och försöka uppfatta vad som spelas. Vi får bara hoppas att detta åtgärdas till nästa års Accelerator-evenemang.

Via festivalens hemsida har jag kunnat lyssna in mig lite grann på flertalet av artisterna i line-upen. Fiffigt och uppskattat, med tanke på att en hel del av de 14 banden för mig innan festivalen varit okända. Fördelen är också att du genom denna hemsidefunktion lättare kan välja och prioritera, när två band spelar parallellt på de olika scenerna. Vid besök på festivalen tidigare år i Stockholm, där antalet scener är ännu fler, har jag flackat runt mellan de olika scenerna och sett halva akter, i rädsla att missa något riktigt bra som spelas samtidigt på en annan scen.

Arctic Monkeys är kvällens första, riktigt publikfriande akt. Till en början har jag svårt att särskilja låtarna. De låter tämligen likadant med mycket distorsion och röjjiga trummor. De fyra medlemmarna ger ett lite osäkert intryck, inte musikmässigt utan scenmässigt. Gitarristen vågar knappt möta publikens blickar och bassisten nästan rodnar när sångaren proklamerar dennes födelsedag. Det blir bättre på slutet. Mer melodiöst och snyggare arrangemang. Nästan tio år yngre och redan på uppgång. Varför har inte jag lyckats lika bra, tänker jag...

Death Cab For Cutie är, inte helt oväntat, det bandet som drar mest publik. Det är fyllt till bredden framför stora inomhusscenen. Uppträdandet går i vågor. På vissa ställen är det riktigt roande, på andra lite mindre. Mest intressant är det när sångaren byter sin gitarr mot ett mindre trumset och bankar ikapp med trummisen, samtidigt som bassisten och keyboardisten spelar en tonskön slinga.

De två bästa akterna spelas dock upp i början på kvällen, innan de ovan större banden uppträder. Regina Spektor sjunger fruktansvärt bra. Solo på scen med endast piano, improviserade slagverk och lite gitarr framför hon sina verk, och hennes arrangemang går få åhörare oberört förbi. Jenny Lewis With The Watson Twins bjuder på stämsång så det står härliga till. Ackapella, lugnt och fartfyllt blandas i countryinspirerad stil. Jag kommer flera gånger under uppträdandet att tänka på filmen "O brother where art thou?", och kvinnorna som till sång lurar Clooney & company ned i ån.

Regina Spektor och Jenny Lewis With The Watson Twins rekommenderas varmt. Det snackas ju en hel del om könskvotering i dessa dagar, men på Accelerator 2006 kan det bara konstateras att det var tjejerna som regerade...