Vad driver er arrangörer?

Igår pratade jag med en vän om festivalarrangörer, och då i synnerhet dom som arrangerar mindre festivaler. Där pengarna för att anställa bandbokare och administratörer etcetera inte finns. Där den/dom som arrangerar evenemanget i stort sett får göra allt själv. Förutom de uppgifter som funktionärer tilldelas under själva festivalen.
Vad är det som driver två killar i 25 årsåldern att starta lilla Ripitup i Säffle?
Är det tron på att lyckas få boka några av sina personliga favoritband till festivalen?
Eller kanske önskan om en festival där man ser hur människor är lyckliga tillsammans?
Eller kanske något så enkelt som att man bara vill ha en alldeles egen festival som är utformad efter ens egna önskemål?
Jag tror att det är en kombination av dessa som driver människor till det faktum att vi ser nya festivaler ploppa upp varje år.

Om du någon gång sprungit på någon som håller i en festival under själva festivalen så förstår du att jag inte överdriver när jag anser mig tro att det är ett sjuhelvetes arbete med att arrangera en festival.
Band ska hämtas, lämnas, gullas, ges tid. Människor ska tilldelas uppgifter samtidigt som de facto att en del funktionärer inte ens dyker upp gör arbetet svårare.
Saker ska lagas, städas bort och när sen själva festivalen är över och vi vanliga dödliga åker hem till vår värme står arrangörer och funktionärer kvar och städar.
...och det är inget vanligt dammande man pysslar med direkt efter att en festival ägt rum. Tio tusentals ölburkar, massvis med sönderhoppade partytält och för den delen vanliga tält också, oöppnade konservburkar, nudelkrigsrester och kisstank (ja hur gör man egentligen med kisstanken? låter man den bara försvinna av sig själv tills nästa års amoniakchock?)
Ja, det blir förstås ett jäkla jobb.
Men festivalerna återkommer år efter år och jag blir fascinerad när jag tänker på att arrangörer sliter i stort sett hela året för att sen under en helg på sommaren få slita ännu mer.

Tack till er arrangörer.