Vaktkärlek

Du står i kön in till Hultsfreds festivalområde, med tetrapacket i vänsterhand och ölen i höger. Inte riktigt kommit fram till insläpp men vakterna har kommit fram till dig. Hjärncellerna blir inte fler och som alltid tar man en vinare på väg från tält till scen bara för att inse att man överskattade sin halsningsförmåga. Med smått nedlåtande, sneartade blickar droppar de alltid någon tradig kommentar i stil med ”Den där tar jag hand om va”.

En kroppsvisitering senare och tre öl fattigare är man inne. Det slutar dock inte där, för har du en liten skada som kan liknas vid vakt-tourettes så släpper du inte riktigt de övermuskolösa vakternas attityd så lätt. Du vet av erfarenhet att börjar du se svart så åker du ut, därför testar du här en lite motsatt metod. Skriver en lapp, viker ihop, går till herr anabola och sträcker fram. Armarna i kors och axlarna i givakt, ingen reaktion. Tydligen når du, med dina 176 centimeter, inte upp till ögonhöjd på herr auktoritet då blicken hans går blint förbi. Trots det faktum att du står inom en radie på en halvmeter. Tills slut ger du efter och kilar in den lilla papperslappen mellan bröstmuskler och triceps. Tre sekunder, två armar, en person mindre på festivalområdet.

Allt för en liten lapp med de små orden… ”Vill du ha en kram? Vaktisar behöver också kärlek.”

Suck.