Varför Hultsfred?

jag är en tjej som har jobbat på Sweden rock festivalen i 5 år nu o skulle tycka det vore kul o få gå på Hultsfredsfestivalen oxå.. Mina barn brukar vara där man av ngn anledning har jag aldrig kommit mig för att ta mig dit. Visst har jag vetat att bra band spelar ex mary J blige eller Snoop Dog, där men det är alltid lättare (och bekvämare) om man bor i närheten.. hehe

Så nu när möjligheten finns att vinna en biljett så tänkte jag skriva ihop lite festival minnen som jag har från Sweden rockfestivalen

Sweden Rock Festival – backstage och onstage - 2005

Sweden Rockfestival är numera ett välkänt och välbesökt (20.000 besökare/dag) fenomen som belägrar byn Norje samt dess omgivningar. Tält slås upp lite varstans, dvs campingar finns även i folks trädgårdar och parkeringsmöjligheter är en väl organiserad och exploaterad verksamhet för den som har möjlighet att bistå.

Besökare anländer flera dagar innan för att installera sig och få in rätta festivalkänslan, bakom kulisserna står 1200 – 1300 arbetare (däribland ett antal föreningar från Sölvesborg) utöver dessa artisternas egna crews på några hundra man, alla har vi ett gemensamt mål – HÄR SKA ROCKAS ! Eller som Sweden rock själva uttrycker det ”Fill Your Head With Rock !” Förra årets festival summerades som en lugn festival och de poliser och Röda Korsarbetare jag kom i kontakt med (köksvägen) sa, att årets festival var ännu lugnare än år 2003, ganska imponerande med tanke på alla människor som finns där – och jag kan själv intyga Rockare är väldigt snälla människor som definitivt förtjänar ett bättre rykte än de normalt brukar få i pressen.

Backstage

Backstage börjar redan fem dagar innan själva festivalandet. Alla scener som skall byggas, ljus och ljud som skall sättas upp, kablar som skall dras, vattenledningar, tält till de olika scenerna och arbetarna osv. och givetvis alla Baja Majorna. Allt handlar om logistik – ett nytt ord som jag lärde mig, det handlar om flyt – allt ska klaffa in i minsta detalj så att alla blir nöjda och glada. Bosse – en av nyckelpersonerna bakom Sweden Rock uttryckte sig så här just när vår spis hade pajat igen: När allting funkar som det ska och inget går sönder, tappas bort eller blir tokigt, då skulle han säga upp sig – m.a.o. under en festival klaffar sällan allt och vi kom på lösenordet för detta. Improvisera- och när detta inte funkar improvisera mera. Alla dessa arbetare skall ju även ha mat och det hade hamnat på vår lott. 23 st. hade vi i vår lilla Crew i personalköket. Första dagarna var lugna då vi inte hade mer än 80 – 150 arbetare att mätta men sen blev det värre, vårt eldprov skulle vara 800- 900 magar att mätta och behov att tillgodose. Vi lärde oss snart att vegetarianerna kommer oavsett om man vill eller ej och alltid mitt i värsta rusningen och de ville veta allt om matens innehåll, minsta lilla skummjölkspulver – så blev det att fixa alternativ. Som tur hade vår kökschef Paul, inhandlat några lådor med allehanda småpåsar med vegetariska rätter, så de kunde bara välja och vi micrade, stekte och serverade rätterna på 5 röda minuter. Så småningom lärde vi känna resten av byggarna (fixarna) och vi hade en del ”arbetsnamn” på våra gäster. Först brukade ”Fragglarna” komma – de som byggde upp alla scener och tält, alltid vrålhungriga. Sen kom danskarna – ett gäng danska gästarbetare som alltid var mycket vänliga och glada. Bland våra favorit gäster fanns många som vi hann sätta namn på, Byggare Bob/Mario – en glad kille med humor och glimten i ögat. Bamsemannen – en lång, smal kille som alltid cyklade omkring med massa slangar och olika verktyg, senare förstod vi att han var rörmokare för av andra kallades han för ”Vattenmannen”. Sen kom ”Fasen” – honom hade vi många besök av då spisen inte funkade, vattenbaden var för kalla eller slöa eller när stekbordet strejkade. Vi lagade mat som vi aldrig har gjort förr, varje dag blev värre än den andra, men fy ! vad kul vi hade. Mellan vatten läckorna, strejkande spisar, saknade kontakter och ett oändligt kaffekokande (enligt löpandebandsprincipen) och disken var alla vänliga och tillmötesgående och det fanns ett slut. Vi gick av vårt pass torsdag kväll kl 22.00 och hade hela helgen fritt.

Onstage

Det första bandet vi såg var Judas Priest. För mig som är novis inom rockvärlden verkade denna konsert som vilken som helst – svängig, aggressiv rock av ett välkänt band som fick hela publiken på torsdagskvällen att rocka med. Vi hade turen att känna killen som stod som ”publikvakt”på en ställning längst fram vid scenen och kunde njuta av både konserten och den gungande rockhavet av publik. Fredagen blev en häktisk dag med skolavslutningar för våra egna barn, samt inbjudningar till två studentskivor plus att vi skulle hinna sova några timmar inför kvällens konserter innan vi skulle iväg igen. Vi avböjde inbjudan till den ena studenten och avverkade den andra på ca. en och en halv timme. Sedan var vi åter på plats. I väntan på Scorpions minglade vi omkring och träffade många nya vänner (det är sånt man också gör på festivaler) och efter några öl var stämningen god. Tiden gick i en rasande fart och helt plötsligt var Scorpions på scen (dessa var jag helt övertygad om att jag hade hört tidigare). Om publikhavet rockade på Judas Priest så vill jag lova att det gungade på Scorpions konsert och visst kände även jag igen låtar och kunde tom vissa av texterna även om jag inte låg i närheten av de mest inbitna Scorpions-fansens kunskaper.

Mats (ville se Udo Dirkschneider f.d. Accept medlem och jag visste inte ens vilka accept var, fast när jag väl stod där kände jag ändå igen en del refränger från förr, jag hade inte helt och hållet missat rockbiten trots allt, det fanns hopp även för mig. Udo´s konsert var rockigare på ett annat sätt än Judas Priests, sångaren i Judas Priest hade åtminstone sin röst kvar men det kan jag inte hålla med om att Udo hade, den var skrovligare antagligen tålde inte hans hals ansträngningen lika bra som Rob Hallford. De är ju trots allt inte purunga sångare vi talar om.
Nästa konsert var väl den som jag såg fram emot mest, Nightwish, jag hade ju t.o.m. hört dem på MTV. Enligt min uppfattning borde de vara något åt Evanecense hållet. Tarja (f.ö. namne min syster) som sångerskan heter är med all säkerhet operalärd, eftersom deras koncept bygger på att blanda tung rock med operasång. Enligt mitt tycke en av de bästa konserter under dessa dagar. Mitt under själva konserten började det ösregna och då menar jag inte lite utan MyCkEt, och länge, som dränkta katter slafsade vi tillbaks till bilen för ett ombyte, vilken tur att vi hade lite extratröjor och jackor med oss.

Sista konserten var Europé – visst kan han sjunga och visst kan man deras låtar. Men enligt min smak är de alltför kommersiella och tråkiga. Trötta, blöta frusna och fullständigt utmattade tog vi oss hem med Rockbussen- vilken tur att även detta arrangemang finns på Sweden Rock festivalen, för hur ska man annars ta sig hem.

Idag några dagar senare – när sömnen har återgått till det normala schemat, vardagens tvätt, städning och arbete som skall skötas. Skönt att det är över – men man längtar ju redan till nästa Sweden Rock Festival.

Ariane von Zedlitz
”Rockbiten”